Jag känner mig ofta vilsen och obetydlig när jag funderar över min roll i universums historia. Denna känsla av fascination blandat med maktlöshet är också just det som sammanfattar Mirrormoon EP för mig.

Jag startar i en cockpit på ett rymdskepp. Instrumentpanelen som jag har framför mig är fylld av alla möjliga typer av knappar, strömbrytare och spakar. Som ett nyfiket barn klickar jag ivrigt på allting och lyckas tända bakgrundsbelysningen till kartan över universum. Men det är också det enda jag genast förstår vad det är. Jag vrider och vänder konfunderat på en diskett, experimenterar med en vätskefylld behållare och försöker lista ut vad siffrorna på alla displayer betyder. Efter en stunds musklickande lyckas jag komma åt något, och plötsligt blir hela skärmen vit. I nästa stund står jag på en röd planet och riktar ögat mot en solförmörkelse.

Det är först nu jag slås av hur visuellt unikt det är. Jag blir genast förälskad i miljöernas minimalism och sparsamma färgpalett. Himlen är mest en svart bakgrund med vita prickar till stjärnor, men det räcker för att få mig att att känna att jag blickar ut över något oändligt. Mitt hjärta fylls genast av en obeskrivlig tomhet. Samtidigt som jag känner mig liten, ensam och otrygg är jag ändå väldigt ivrig över att få upptäcka planetens alla hemligheter.

Mycket mer konkret än denna cockpit blir inte Mirrormoon EP. Ha tålamod och hjärnceller redo.

Mycket lämnas åt fantasin. Utvecklarna #Santa Ragione har valt att förklara så lite som möjligt. Så lite att det är svårt att beskriva pusslen utan att låta dum. Som att jag när jag landat på planeten håller i något som ser ut att vara ett lasergevär. Eller att jag några hundra meter fram finner en blå, genomskinlig pyramid med en piedestal inuti. Ännu konstigare känns det att förklara att det triangelformade föremålet placerat på den kan få den enorma månen att rotera runt sin egen axel på kommando. Det är först nu det går upp för mig varför spelet fått heta ”spegelmåne”. När jag snurrar på himlakroppen ser jag ett par byggnader, bland annat en pyramid som har samma färg och form som den jag just upptäckt. Och vad som ser ut att vara en pil rör sig bara när jag gör det. Smått chockad inser jag att den enorma cirkeln jag just har lekt med är en spegelbild av planeten jag själv står på.

Kompasslös i tillvaron

Med hjälp av månen ser jag åt vilket håll jag ska springa för hitta till resterande konstruktioner. Tack vare det finner jag ytterligare två föremål. En som skjuter ut röda strålar och en annan som gör att jag kan flytta på själva månen. I ena stunden går jag runt i mörker och den andra i bländande solljus. Jag känner mig mäktig när jag kan styra över natt och dag. Jag kan inte annat än häpnas över surrealismen Detta är bara introduktionen för #Mirrormoon EP:s imponerande utforskningsmöjligheter och komplicerade pussellösningar.

Tråkigt nog byts denna fascination snabbt mot frustration. Det ges aldrig några ledtrådar till hur saker och ting fungerar. När jag återvänder till mitt rymdskepp förstår jag inte ens hur jag reser till andra planeter. När jag väl lyckas ta mig någonstans har jag dragit i så många spakar och klickat på så många knappar att jag inte minns hur jag gjort. Santa Ragione lyckas verkligen med att göra mig förvirrad. Precis så som jag känner när jag försöker förstå mig på universum. Men de lyckas för bra.

Vägen till förståelse för vad sånt här betyder är lång och krånglig, men väl värd att vandra.

Mirrormoon EP är för obegripligt för sitt eget bästa. Många kommer förmodligen ge upp snarare än att ge spelet en ärlig chans. Jag var själv redo att kasta in handduken vid flera tillfällen och det skulle dröja tre långa nätter och desto fler svärord innan jag lyckats förstå mig på det.

Först när jag gjort det insåg jag storheten med spelet – och blev störtkär i det. Det finaste med Mirrormoon EP är att man äventyrar på egen hand i vetskap om att man inte riktigt är ensam. Kartan över universumet finns tillgänglig för alla uppkopplade spelare. Även om du och jag aldrig kommer möta varandra lämnar vi alla våra spår. Om man råkar komma över en plats som inte upptäckts av någon annan får man döpa den när man väl löst dess pussel. När jag loggar ut för kvällen och in igen dagen därpå kan tidigare namnlösa planeter ha fått namn. Strimman av hopp lättar upp känslan av tomhet och förvirring – och plötsligt kan jag inte göra annat än att längta efter att få utforska rymdens alla mysterier.

Skicka en rättelse