Recension – Retrorecension: Clive Barker's Undying

Datorspel är ett relativt nytt medium att förmedla skräckupplevelser på. Doom var nog min första kontakt med interaktiv skräck. Det är dock över tio år sedan och mycket har hänt undet tiden. Spelserier som dykt sedan dess är Resident Evil, Silent Hill, System Shock, Alien vs Predator och många fler. En titel jag minns extra mycket är relativt okänt och väldigt, väldigt underskattat. Clive Barker's Undying, som det heter, släpptes för ungefär sex år sedan och gick ganska obemärkt in på den stora spelmarknaden. Hemsidan är för längesedan nedplockad, utvecklarteamet är splittrat och arbetar idag med andra projekt. Denna skräckis glömdes snabbt bort av de flesta men för mig har det en alldeles egen, unik plats i minnenas allé.

Gammal är äldst

- men ändå en av de bästa

Huvudkaraktären heter Patrick Galloway, en irländare som efter första världskriget återvänder hem. Patrick är sedan långt tillbaka nära vän med Jeremiah, som är den siste ättlingen i Covenant-familjen. För att gengälda en gammal tjänst tillfrågas Patrick om han kan undersöka vad som hänt med Jeremiahs syskon som försvunnit under mystiska omständigheter. Storyn är skriven av den brittiske veteranen inom skräckromaner - Clive Barker - och utan honom hade nog spelet inte varit lika fängslande. Miljön, den speciella atmosfären och många av skräckmomenten är hans förtjänst.

Undying drivs av den välanvända Unreal Tournament-motorn vilken idag inte på något sätt kan mäta sig med moderna grafikmotorer vad gäller grafiska effekter och detaljrikedom. Trots sina gamla anor är spelet fortfarande förvånadsvärt snyggt och miljöer och banor är otroligt detaljerade. De flesta banor är av den mörkare sorten där skuggor och dimma hjälper till att skapa en speciell atmosfär. Ljudet är kanske den största faktorn till att man blir riktigt rädd. Knarret i golvet, regnet som slår emot fönstren, skrik och andra trevligheter är bidragande faktorer till att man sitter på helspänn i hela spelet.

Större delen av storyn utspelas i Jeremiahs gigantiska hus men vi får även besöka luxuösa platser som ett gammalt kloster, helvetet, familjens mausoleum och andra mysiga platser.

Jag kommer så väl ihåg mitt första intryck från spelet. Första banan börjar med att man står i bäckmörkret utanför Jeremiahs enorma herrgård där det alltid verkar regna. Väl inne i huset välkomnas man av en av Jeremiahs husor. Man leds senare vidare till Jeremiahs rum där han sitter i sin säng och väntar nervöst. Han förklarar vad som hänt och här börjar egentligen spelet på allvar. Som jag nämnde tidigare får man i uppgift att undersöka vad som hänt med Jeremiahs syskon som gått upp i rök. Han berättar även om att tjänstefolket pratar att de sett och hört konstiga saker i huset och att det på nåt sätt skulle ha med försvinnanderna att göra.

Undying spelas som ett vanligt FPS med den klassiska WASD-kontrollen. Bland vapnen finns Patricks trogna sexskjutare, en hagelbössa, dynamit med mera. Lien måste ju ändå vara det vapen som sticker ut mest - den är väldigt effektiv för att att göra folk huvudlösa.

Mästerligt

- men inte helt problemfritt

Riktigt gamla spel har det ibland lite svårt på nyare datorer, så även Undying. Den flera år gamla grafikmotorn verkar inte riktigt tycka om de nyaste drivrutinerna till mitt grafikkort. Ett annat problem som jag stött på är hickande hastighetsskiftningar. Ibland kutar man helt plötsligt fram i ett rasande tempo och skjuter snabbare än Lucky Luke. Jag tyvärr inte lyckat komma på en lösning på det väldigt irriterande problemet.

Spelet är i grund och botten en vanlig skräckskjutare men det finns även inslag av kluriga pussel och en del hoppande mellan plattformar. I fråga om spellängd och svårighet tycker jag Undying håller än idag. Trots att jag lirat igenom spelet ett antal gånger hittar jag fortfarande oupptäckta detaljer som berikar spelupplevelsen. Jag vet inte riktigt hur många gånger jag spelat igenom Half-Life 1 och 2 men jag tycker Undyings miljö och atmosfär slår det mesta. Enda negativa är väl egentligen att skräcken tynar bort lite mot slutet och att det blir för mycket skjutande, men för mig är spelet det absolut bästa FPS jag någonsin upplevt.