Det senaste fartfyllda äventyret med Sonic lyckas vara fantastiskt underhållande och djupt frustrerande på en och samma gång.

Doktor Eggman har i vanlig ordning kidnappat söta små djur för att använda dem som drivmedel i sina mekaniska konstruktioner, vilket Sonic och Tails förstås inte kan acceptera. En svindlande konflikt uppe i luften slutar abrupt med att igelkotten och den tvåsvansade räven kraschlandar sitt flygplan i en värld som kallas Lost Hex. Här måste de bekämpa ett ondskefullt gäng tveksamt designande figurer som kallar sig the Deadly Six. Välkommen till en minst sagt omtumlande resa – i dubbel bemärkelse.

Ibland är #Sonic: Lost World fantastiskt. Vissa banor hämtar rikligt med inspiration från #Super Mario Galaxy-spelen där man springer runt på planeter i olika former och storlekar. Jag ler med hela ansiktet när världarna snurrar, gungar, tippar och välter. Sonic rusar genom de snygga omgivningarna som målas i regnbågens alla färger – och fort går det. Suget i magen infinner sig samtidigt som #Sonic Team utmanar med såväl alternativa vägar och hemligheter som slugt placerade fiender som skadar med sylvassa taggar, brännande eldklot och stenhårda knytnävar. Det är precis så här Sonic i 3D ska vara.

Färgerna, variationen och lekfullheten skvallrar om att Sonic Team låtit sig inspireras av en annan japansk plattformsskuttare.

Världarna plattas dock ut ibland och låter oss återvända till de tvådimensionella rötterna. Även här springer man i tak och längs gräsplättar som roterar i alla möjliga och omöjliga vinklar. Spelseriens klassiska loopar och studsplattor är vanligt förekommande. Det är en effektiv retroflört som agerar miljöombyte utan att överexponeras och stjäla alltför mycket tid i rampljuset från 3D-världarna.

Något annat som kommer på besök från det förflutna är wisp-krafterna från #Sonic Colours. Man använder Wii U:s Gamepad för att bland annat borra sig fram genom jorden, sväva i luften genom att trycka på noter och rikta en kanon som man skjuter sig själv ur. Det är lite gimmick-varning på de här momenten som bara dyker upp vid enstaka tillfällen och egentligen inte tillför någonting av betydelse till upplevelsen.

Ett betydligt större problem än axelryckningarna till wisp-krafter är att Sonic: Lost World lika ofta som det är fantastiskt också är otroligt frustrerande. Kombinationen väldigt långa banor, ytterst få checkpoints och ett trial and error-koncept djupt förankrat i designen gör att jag ibland vill kasta Wii U-plattan i väggen. Jag dör, lär mig sakta hur man ska göra, en snäv kurva åt gången, dör lite till och hoppas att extraliven inte tar slut så att jag måste starta om från början av den långa, tidskrävande banan igen.

Tempofylld kvalitet

Jag har ingenting emot en rejäl utmaning och Sonic: Lost World bjuder för all del på väldesignade sådana emellanåt. Att kasta sig in i roterande tunnlar och undvika enorma klot och laserskjutande spindlar är sjukt kul. För att inte tala om snurrigt. Men jag har otroligt svårt för prövningarna som går ut på att man ska uthärda sådant man redan bemästrat. Det känns omodernt att förlänga spelets livslängd på det här sättet – varför inte sätta ut fler sparpunkter och göra fler banor istället?

Sonic har alltid varit en handlingskraftig igelkott som går rakt på sak när han löser sina problem. Finess är inte riktigt hans grej, så varje gång spelet sänker tempot blir det trubbel. När jag precisionshoppar mellan plattformar, flyr anfallande jättemaskar med stor omsorg eller går balansgång på smala balkar högt uppe bland molnen så klaffar det inte riktigt. Sonic är bäst i full fart och hastigheten sänks tillräckligt ofta för att jag ska störa mig på det.

De tvådimensionella sekvenserna fungerar avgjort bäst.

Briljanta och lekfulla världar – förlegade och frustrerade designval. Hisnande färder i hög hastighet – tråkigt pill i promenadtakt. Spelet slungar mig ständigt mellan de här extremerna. I ena stunden är det fantastiskt underhållande, i andra tyglar jag impulsen att boka flygbiljett till Japan för att åka dit och kasta ägg på någon från Sonic Team.

Det är inte enkelt att sätta ett betyg på den här typen av bergochdalbana till upplevelse. Det är så många vitt skilda aspekter att ta hänsyn till. Med några timmars distans till äventyret kan jag dock konstatera att det positiva kan kliva upp på prispallen som knapp vinnare. När spelet är som bäst, vilket det faktiskt är ganska ofta, är det riktigt bra. Och det är de bitarna som etsar sig fast i mitt minne.

Skicka en rättelse