Ett spel som pekar ut det meningslösa i andra spel, hur meningsfullt är det? Vi har lyckats motivera oss att testa.

Du kommer att göra val som inte spelar någon roll, följa en historia som inte har något slut och spela ett spel du inte kan vinna. Ungefär så sammanfattar David Wreden sitt #The Stanley Parable, en upplevelse som belyser och fascineras av det meningslösa.

Stanley sitter i sitt gråa kontor och utför sitt arbete som han alltid gjort. Via sin monokroma skärm får han instruktioner om vilka tangenter han ska trycka på, vilket han gladeligen gör dag ut och dag in, tills han plötsligt märker att inga nya direktiv har getts på över en timme. Nyfiken tittar han ut mot kontorslandskapet och finner det helt tomt.

Det är starten på ett av de dussintals äventyr som Stanley kan uppleva beroende på hur spelaren väljer att angripa situationen. Ständigt närvarande är berättarrösten som med sin torra brittiska stämma ger Stanley anvisningar som spelaren kan välja att följa eller blint strunta i. Beroende på de val spelaren gör förändras kontexten för historien samt Stanleys relation med den omnipotenta berättaren. Berättarens roll kan skifta i grader från till synes välmenande ledsagare till fullfjädrad antagonist beroende på dina val, och den stora behållningen med spelet är att utforska alla möjliga spår för att se vilken inverkan det har på Stanleys omgivning och hur hans okroppslige dirigent reagerar på dina tilltag.

Höger dörr will remember that.

The Stanley Parable är så meta att det lika gärna hade kunnat användas för att fånga aborrar. Hela spelet är en närmast övertydlig kommentar om absurditeten i spel som ger illusionen av val när spelaren ändå alltid slussas genom ett eller en handfull förbestämda banor. Att Stanley jobbar med ett själadödande kontorsjobb där han trycker på betydelselösa knappar hela dagen är inte direkt en subtil metafor. De binära val spelare ställs inför är likaledes tomma – vänster eller höger dörr, tryck på den röda eller blåa knappen, gå in i städskrubben eller inte. Tänk dig ett anti-#the-walking-dead-2|"Walking Dead", där man skalat bort nästan all kontext för de val man ställs inför, förutom en identitslös guide som godtyckligen väljer vilket som är rätt eller fel.

En insikt i meningslösheten

På så sätt är det kanske bara den allra första genomspelningen som helt representerar vad spelet försöker åstadkomma. När skynket dras undan och man inser att spelet egentligen bara är en serie A-eller-B-situationer som leder till olika putslustiga slutmål kokas spelet ner till en jakt på att hitta alla möjliga kombinationer och slutsekvenser. Somliga tar flera timmar att nå – andra är över på fem sekunder. Men innan dess finner man sig själv framför två identiska dörrar varpå du får ordern att gå åt vänster. Lyder du? Jag gjorde det i alla fall inte. Hur som helst spelar det ingen roll, det är ju bara meningslösa tangenttryck när allt kommer omkring.

Bildtext överflödig.

Wredens alster påminner en del om #Save The Date, ett annat metatungt spel som kommenterade på spelarens roll i en interaktiv värld och skämtade friskt om det meningslösa i att försöka påverka ett förutbestämt händelseförlopp. Stanley må ha överhanden när det gäller presentation med ett kul manus och en grym röstprestation av Brighting, men dess insikter om mediet är inte riktigt så omtumlande som det tycks tro. Som sagt, efter de första genomgångarna springar man mest igenom spelets alla vägskäl och försöker låsa upp fler slut och påskägg, men själva meddelandet förblir detsamma. Det är sannerligen till spelets förtjänst att man faktiskt vill upptäcka fler av dess hemligheter men det känns som att det eventuella budskapet går förlorat på kuppen.

Jag har gjort mitt bästa att beskriva The Stanley Parable utan att avslöja för mycket om det faktiska innehållet eftersom det är den egentligen enda anledningen att punga ut 70 spänn för det, och det är en upplevelsen jag uppskattade trots dess brister. Den fantastiska demon är sannerligen att rekommendera om man känner sig osäker. Som en dekonstruktion av mediet känns det en smula blodfattigt. Men det betyder inte att det inte är en överraskande och kul upplevelse, eller mindre värt de få timmar det gör anspråk på.

Skicka en rättelse