För ett år sedan fick Firaxis en hel spelvärld att bli nyförälskade i Xcom. Ett år senare ingjuter de sin träffsäkra kampanj med nya hot, nya förmågor och nytt liv.

Det är kallt. Min tappra Xcom-trupp har tagit sig till en fiskeby, någonstans längs den nordamerikanska kusten. Isen ligger tjock, snön likaså. Och det är tyst, alltför tyst. De arbetar sig framåt som de alltid gör: från skydd till skydd, genom hus. Krypskyttarna hoppar upp på taken till ett av dem. Ja, verkligen hoppar. Benen har genmanipulerats och de omänskliga musklerna tar mina två viktigaste soldater till orimliga höjder.

Men det är alltså tyst. Vad jag inte vet är att dörren till höger strax ska slås in av en zombie. Jag vet inte att de många fiskkadavren, som hänger lite varstans, döljer spindelliknande chryssalids. Två av dem kommer spetsa en av mina krypskyttar. Jag vet inte heller att dussintals spindelmonster har byggt bo i en enorm valkropp, som vilar i den största fiskebåten. Och jag vet definitivt inte att Xcom-basen kommer fatta beslutet att bomba hela området, och att jag måste kämpa mot både klockan och en vass spindelhord för att undkomma. Offer kommer krävas, alla kommer inte hem.

Mec plus sectoid blir en mechtoid, logiskt nog.

#Xcom: Enemy Within flödar över av sådana här stunder. Odödliga, vackra och svåra minnen staplas på varandra. Mötena med de nya hoten genomsyras av panik. Med ett glasscafé som bakgrund kan jag bara se på när en tentakelförsedd best dyker upp från ingenstans och sakta kväver en av de mina. Döden är osynlig och obarmhärtig.

Ännu mer överrumplad blir jag när utomjordingarna plötsligt slår till mot Xcom-högkvarteret. Stora mechtoider kliver med steg som får väggarna att skaka. De är, som namnet antyder, små sectoider i robusta robotrustningar. Och i skuggan av det familjära mission control-rummet äger en av spelets mest intensiva och kostsamma strider rum. Panik och euforisk spelglädje går hand i hand. Med andra ord: precis som för ett år sedan när #Xcom: Enemy Unknown släpptes lös på världen.

Xcom 2.0

Enemy Within är en annorlunda expansion. Det stöper om hela spelet samtidigt som grundstoryn i princip hålls intakt. Ska jag sammanfatta blir det så här: det är 2.0-upplevelsen av kampanjen, det är en formula som varierar, utvecklar och förskönar en strategiupplevelse som redan var välsmord som få andra för 365 dagar sedan.

Den konventionella kampanjen kryddas med nya alien-hot men också med en rikare flora av kartor. Här finns fiskebyn och glascaféet, men också toppen av en hydroelektrisk damm och ett kraschat ufo mitt i en bondgård. Det känns som klassiskt kitschig alien-fiktion, men passar så fint in.

När du gör om dina soldater till cyborgs är de för alltid förvandlade.

Men samtidigt som kartorna och motståndet har förändrats har Xcom-trupperna också gjort det. Och bland genmanipulationen och cyborgrustningarna hittar vi det som verkligen gör att du kan spela gamla kartor på nya sätt och bokstavligt talat nå den högsta potentialen av de nya.

När du skickar iväg dina trupper på operation ska de och deras kroppar aldrig mer bli sig lika. De reaktiva pupillerna förbättrar siktet, det bioelektriska skinnet blottar dolda fiender och ett andra hjärta räddar liv. Jag älskar att låta mina krypskyttar begåvas med muskelberg till ben och en hud som vid särskilda förutsättningar gör de osynliga. De blir min trupps puls. Men den skulle lika gärna kunna ha blivit mec-trupperna. Med sin enorma kroppshydda, eldkastare och förmåga att dräpa iväg motståndarna som små vantar är de mycket spektakulära.

Stridsfältet har förändrats och höjdskillnader spelar större roll än tidigare.

Men allt som Enemy Within siktar på träffar inte mitt i prick. Exalt, det mänskliga hotet, blir i sammanhanget aldrig mer än pausunderhållning iklädd blankpolerade skor och stiliga slipsar. Det Kalla kriget-influerade sällskapet är mer spännande mellan uppdragen än under dem. Ai:n är inte särskilt imponerande och människorna bakom snusnäsdukarna tycks värdera sina liv mindre än vilken alien som helst. Deras roll kunde ha varit så mycket mer, uppdragen så mycket mer raffinerade.

Annars är Enemy Within just detta; så mycket mer. Jag applåderar #Firaxis mod att röra om i en hyllad kampanj och vända ut och in på många av spelreglerna. Bitvis kan balansen ställa till det och göra en del uppdrag betydligt mer lättsmälta än tidigare. Men ännu oftare är nyheterna invävda med finess.

Saken är ju den att du inte besinningslöst kan exploatera nyheterna för du måste samtidigt ha råd med det gamla: satelliter, forskning och laboratorium. Att välja dina investeringar med omsorg har aldrig varit viktigare. Och en kampanj som redan stötts och blötts går en ny vår till mötes.

Fotnot: Enemy Within till pc kräver originalspelet. Till Playstation 3 och Xbox 360 är den fristående, och kräver alltså inte Enemy Uknown.

Skicka en rättelse