Efter #The Run fick det vara nog. Ingen mer svajig kvalitet, spretig identitet och ständiga utvecklarbyten. Med andra ord – slut med dåliga Need for Speed. Efter #Criterions intåg i serien för tre år sen har standarden höjts, och inslagen från open world-festen #Burnout Paradise har gett serien välbehövligt nytänk.

Det finns tydliga dna-spår mellan årets #Need for Speed: Rivals och 2010 års #Hot Pursuit. Du växlar fritt mellan parallella karriärer som polis eller busförare, och höga barrträd och vidsträckta stäpplandskap väcker tydliga minnen från miljöerna i Criterions NFS-debut.

30 bilder ögongodis per sekund.

Men en ny generation spelmaskiner står redo att visa Rivals som ett avsevärt modernare spel. Och med den purfärska #Battlefield 4-motorn Frostbite 3 i grunden blir utseendet riktigt snyggt både på nykonsolerna och pc, med vackert modellerade bilar och imponerande draw distance. Men, pc-versionen visar som mest 30 bilder i sekunden – oavsett hur bra dator du har. Texturer som ibland inte hinner fram i tid utan osnyggt poppar in i bilden kanske förklarar detta annars vansinniga beslut. Jag har också kört Xbox One-versionen, och känslan är att den matar ungefär samma bildantal som pc:n.

Arka(d)iskt

På vägarna håller Rivals däremot otyglat högt tempo, och med färre städer och mindre trafik jämfört med förra årets Most Wanted finns det gott om plats för tung gasfot. Arkadkontrollerna gör ett gediget jobb och ger föraren full kontroll över bilens beteende. Skulle det krisa kliver handbromsen in som en verklighetsfrånvänd räddare i nöden och tvärstannar bilen på något tiotal meter. Om du hinner rycka den, vill säga.

Uppdragen betas av genom att vinna lopp, fly polismakten eller göra skrot av tre fortkörarkärror. Racers vinner mer pengar än poliser, och de bränner dem på nya bilar och uppgraderingar av befintliga. Polisen får sina kärror färdigkittade, men båda sidor handlar offensiva och defensiva "vapen" i form av minor, vägspärrar och emp-granater.

Kitta bilarna som man vill är skoj. Men nya bilar ramlar in lite för snabbt för att ge långvarig glädje.

EA har surrat om sömlös multiplayer, vilket betyder att sex förare samsas i samma värld och det står alla fritt att köra solouppdrag eller utmana kött och blod-förare när deras vägar korsas. Utmana eller utmanas på en mot en-race med en snabb knapptryckning – snabbt och smidigt. Multiplayertänket påminner om gamla #Test Drive: Unlimited och sömlösheten bryts bara av enstaka laddskärmar eller sällsynta serverfelmeddelanden.

Rivals hittar genast sin position i serien, och de första timmarna håller jag det som ett av de roligaste Need for Speed-spelen på många år. Spelvärlden har ett flyt och en smidighet som ger känslan av ett Hot Pursuit med långt färre irritationsmoment. Och det är ett gott omdöme. Men sen börjar de där småsakerna skava. För få uppdragsformer. För lika bilar. Slarv. Upprepning. Slentrian...?

Reparation i farten – ett av de bästa arven från Burnout Paradise.

Easy-racen jag vann med råolja i tanken får jag senare köra fem gånger för att nå pallen; speltid och frustration stiger i synkad takt. Glädjen i fem menyklick för att skriva "FZ" på nummerskylten snabbt går över när det måste göras vid varje bilbyte. Kärleken till specifika bilar får inte blomma ut – nya kärror ramlar in och avbryter den spirande flirten. Prestigenamn som Ferrari och Porsche blir aldrig mer än tomma attitydskal. Värst av allt – samma handfull uppdrag upprepas gång på gång, de blir bara längre och svårare. Och någonstans gnager olusten av att ha gjort samma sak i november förra året.

Fotnot: Vi har kört Need for Speed: Rivals på pc och Xbox One.