Ryse är ett actionspel som alla andra. Men bortom de blodiga striderna finns ett romarrike att sluka med ögonen; en yta som är ett löfte om en vacker framtid.

Marius Titus är en ung romersk soldat vars familj blivit dräpt av barbarer. Med hjärtat i bitar och svärdet i handen ger han sig ut på ett storslaget äventyr som inte bara ska stilla hans hämndbegär utan också visa vad Xbox One går för. Välkommen till en värld där risken att mista en kroppsdel är lika stor som att bli mätt om man äter mat.

Lemmarna formligen flyger när Marius adrenalinpådrivna svärdhugg viner genom luften och begraver klingan i närmsta halspulsåder. Är man ute efter slafsigt underhållningsvåld har man kommit helt rätt. Striderna i #Ryse: Son of Rome flyter på bra utan att vara särskilt komplicerade. Man svingar svärldet, kastar spjut, undviker skada eller reflekterar den samma i förödande kontringsattacker. Även om jag försöker mörda tio personer samtidigt så förblir kontrollen tajt och jag känner aldrig att den gör mig några otjänster – går det dåligt har jag bara mig själv att skylla.

Ett slafsigt exempel på de brutala striderna Marius radar upp.

Striderna blir dock molande monotoma. Man ställs mot en handfull olika kämpar som i varierande grad kräver att man använder sina förmågor i olika kombinationer, men det är aldrig någon gigantisk skillnad dem emellan. Någon behöver en dask med skölden för att komma ur balans innan armarna och benen avlägsnas, någon annan behöver en extra hård smäll på hjälmen istället. Trots de enformiga känslorna förblir stridens hetta ändå så pass underhållande att jag vill ta mig vidare och uppleva vad som komma skall. Det är någonting med den smutsiga inramningen och det sköna flytet som piskar mig framåt. Ändå känns det som ett förlorat tillfälle att inte göra något mer, något djupare, med konceptet.

Det vi alltid gjort, det vi aldrig sett

Det är helt enkelt inte särskilt nytt, utan som vilket actionspel som helst – till förra generationens konsoler. Allt har jag upplevt tidigare. Räddningen, och i stor utsträckning hela spelets existensberättigande, kommer istället från det yttre, vilket inte känns helt opassande eftersom grafikkungarna #Crytek står för hantverket.

När jag vandrar genom grönskande skogar där solstrålarna leker i lövverken och det svajande gräset, tänker jag att Ryse är ett väldigt vackert spel. Likaså i de många och långa mellansekvenserna där den funktionsdugliga men inte häpnadsväckande berättelsen utspelar sig. Ansiktsanimationer, rustningar och miljöer ser otroliga ut.

Ett alldagligt spel räddas av en bedårande yta.

Men som mest imponerad blir jag på de stora slagfälten där katapulter får marken att rämna och himlen fylls av hundratals brinnande pilar. I detta inferno slåss jag med mängder av andra soldater, mot arga barbarer och skriker till Kinect om eldunderstöd. I det ögonblicket känns det som om framtiden är här. Eller åtminstone som en ganska ordentlig försmak av vad som komma skall.

Ändå går det inte att komma ifrån att Ryse på sätt och vis känns som det där läckra krogragget som snabbt visar sig vara ganska slätstruket bakom den polerade fasaden. Att förlusta sig i det ytliga fyller förstås sin funktion i viss utsträckning, men det dröjer inte länge förrän man törstar efter mer. Kanske en historia att bry sig om på riktigt, eller varför inte ett level-system som känns meningsfullt och användbart istället för påklistrat och onödigt?

Grafiken förför men bara till en viss utsträckning.

Det jag framförallt saknar är att spelet så sällan drar nytta av den nya tekniken i bandesignen. I vissa ögonblick ser man ett frö, som när jag slåss på en arena som ständigt förändras i realtid samtidigt som striderna pågår för fullt. Varför inte spinna vidare på det oftare? Varför inte låta fröet slå ut? Jag är övertygad om att det går att få till fler spektakulära scener där spelmekanik och grafik existerar i symbios, men som det är nu är det främst det yttre som fått all kärlek, vilket sätter sina spår.

Ryse: Son of Rome är det formatexklusiva spelet som #Microsoft lyfter fram till målgruppen som vill ha traditionella actionspel, på samma sätt som #Sony sätter sin tilltro till #Killzone: Shadow Fall. Ur det perspektivet gör Ryse absolut sitt jobb med att spänna de grafikmässiga och inoljade nextgen-musklerna. Det är spelet att plocka fram för en stunds läcker underhållning, men något större avtryck än så lämnar inte Cryteks romarrike.

Skicka en rättelse