Mark Cerny har jobbat med Crash, Spyro, Sonic, Jak, Daxter, Ratchet och Clank. Alla är plattformslegender, och ingen ska känna sig hotad av Knack.

Det här är inte framtiden. Det här är forntiden. Och det, ska jag be att få tala om, är inte nödvändigtvis en dålig sak. #Knack tar mig med på en resa genom minnenas allé till en svunnen era då de största hjältarna hette Crash och Spyro. Det var en tid då en konsols anseende mättes i hur coola och charmiga plattformsikoner den hade. Det var en mycket fin tid för plattformsentusiaster.

Det är tur för #Sony att det är nya tider. För om Playstation 4 skulle stå och falla med Knack hade de haft allvarliga problem.

Knack knockar inga plattformsrivaler.

Knack är nämligen rätt knackigt. Mark Cerny, som en gång byggde Crash och Spyro, har lyckats med det förbluffande konststycket att snida ett spel som är betydligt svagare än dem han snickrade ihop för nästan tjugo år sedan – på alla punkter.

Jag vandrar i sakta mak ner i gruvschakt, över bergsplatåer och genom tungt bevakade fort. Men trots de varierade fondväggarna är banorna stöpta i samma jämntjocka form; de tar aldrig slut och tuffar på i exakt samma tempo. Ibland låter spelet mig göra oförargliga plattformshopp, som är snudd på omöjliga att bomma. Skillnaderna mellan #Crash Bandicoots rappa och sinnrika bandesign är milsvid.

Ett krossat hjärta

Men, försöker jag intala mig, det är väl ändå striderna som väger tyngst? Må så vara men de är också djupt orättvisa. Knack vevar frenetiskt med sina små armar och träffar sällan måletl. Gör jag ett litet misstag innebär det oftast att jag ser hur Knack krossas i tusen bitar och tvingas starta om. Spelets checkpoints ska vi inte ens tala om då de är försvinnande få. Där och då krossas också mitt hjärta i tusen bitar och jag inser att det är ljusår mellan Knack och den rena spelglädjen i Spyro the Dragon.

Men trots att Knack är en dålig konsolambassadör är det inte ett totalt haveri.

Historien om troll, professorer, hjältar och brustna hjärtan är väldigt charmig i all sin enkelhet. Den berättas snarare med entusiasm än bra skådespeleri, men man kommer långt med ett stort hjärta. Det är den som bär mig framåt genom de långtråkigaste partierna. Och det är den som får mig att känna.

Berättelsen skiner stark och striderna glimtar till ibland.

Även under spelets gång händer det att jag känner något. Att leta efter gömda rum och skatter är kittlande. Det är också häftigt att se lille Knack suga i sig flammande trävirke och isbitar för att växa sig större och starkare. När Knack blir en dödsmaskin är det en liten fröjd att röja runt och mosa fienderna som annars krossar mig. Men glädjen är flyktig och efter en kort solglimt hopar sig tunga, jämntjocka regnmoln.

Det är tur att Mark Cerny är bättre på att bygga konsoler än plattformsäventyr.

Hmmm, riktade du dig till mig nu? :) 13/12 är 24år och älskar spelet är det nått fel i det bara för du hatar spelet betyder inte man är ren idiot att gila det?! gå lär dig fakta mr alla tycker om olika saker skulle va skit tråkigt om alla gillade bara spela bf4 och inget spel kom ut bara samma... 13/12 JA, givetvis. Den som inte tycker rätt är ju per definition en idiot. Det vet ju alla. (jag var ironisk där, alla förstod väl det men bäst att skriva det rakt ut trots allt) 12/12 Ja det kan du nog ha rätt i! Men det är inte direkt det första man tänker på när man pratar om utbildningen. Och recensioner (av böcker mestadels, åtminstone i min gamla skola) skriver man ju redan i det gamla vanliga plugget :) 12/12 Trevligt, min son älskar spelet, så han är en idiot då alltså? 12/12 Journalistutbildningar lär bland annat ut hur man berättar något. Att recensera faller inom de ramarna. 12/12 Egentligen är det nog inte så med den utbildning som du har gått just när man skriver recensioner? Det är väl inte det man lär sig att skriva när man pluggar den linjen, eller? :) 12/12 Det handlar ju inte endast om att ett spel ska vara svårt, utan även svårt på rätt sätt. Det ska vara en rättvis utmaning, inte en orättvis och frustrerande utmaning. Om styrningen inte håller måttet, kameran krånglar eller det är omotiverat långt mella... 12/12 Det tror inte jag. Folk kommer om flera år att komma ihåg det och prata om det som en av de stora första flopparna till PS4, precis som Lair till PS3. Jag gillade dock Lair. Spelar man det med vanliga spakar istället för påklistrad Sixaxisstyrning är... 12/12 "Historien om troll, professorer, hjältar och brustna hjärtan är väldigt charmig i all sin enkelhet. Den berättas snarare med entusiasm än bra skådespeleri, men man kommer långt med ett stort hjärta. Det är den som bär mig framåt genom de långtråkigaste... 12/12
Skicka en rättelse