Efter sju år är det dags att återvända till peka och klicka-serien Broken Sword. Vi kan förvänta oss mord, konspirationer och religiösa undertoner.

Under 90-talet kunde man räkna med tre saker: att Arkiv X gick på tv, att folk stod i kö för att skaffa en tuff tribal-tatuering och att det alltid fanns ett nytt och spännande peka och klicka-äventyr att spela. Sen föll genren i glömska överallt förutom i Tyskland – tills #Telltale Games lanserade sin vidareutveckling av klassikern #Sam & Max. Touch-skärmar och möjligheten att finansiera mindre projekt genom crowd funding har ytterligare ökat intresset för peka och klicka-spelen, och I skuggan av #Double Fines otroliga framgång #Broken Age trängs ett helt gäng intressanta äventyr, däribland en ny del i Broken Sword-sagan.

Sju år har passerat sedan vi senast fick knäcka tankenötter och nysta i konspirationer tillsammans med protagonisterna George Stobbard och Nicole Collard i #Broken Sword: The Angel of Death. När vi återser dem träffas de av en slump på ett konstgalleri i Paris, och som ytterligare ett sammanträffande råkar ett maskerat pizzabud storma in i just det galleriet för att stjäla en tavla och mörda ägaren. Snacka om otur!

– Paris: fyllt av vackra kyrkor, pittoreska caféer och jobbiga frågor.

För att skruva till situationen ytterligare några varv så väljer våra hjältar att stjäla bevismaterial och utelämna information till polisen – George för att själv leta rätt på tavlan och behålla sitt jobb som försäkringssäljare, journalisten Nicole för att jaga den där ack så heta storyn.

Kan man se mellan fingrarna med högst osannolika tillfälligheter och ytterst märkligt beteende så är #Broken Sword: The Serpent's Curse seriens vana trogen ett spel riktat till vuxna människor. Jag brukar beskriva serien som ett Da Vinci-koden i spelformat, med fokus på att utföra hederligt detektivarbete och prata med människor. Och man kan givetvis räkna med att det som först ser ut att vara ett enkelt rån i själva verket är en världsomspännande konspiration med religiösa undertoner.

Upp och ner

Själva inramningen känns genomgående sofistikerad. Vi får besöka vackert handmålade tolkningar av Paris och London med pittoreska caféer, gallerior och trädgårdar med formklippta buskar. Musiken passar perfekt med stämningsfulla pianoslingor och stråkar. Några av karaktärerna är riktigt intressanta och välskrivna, däribland den pilska livsnjutaren Hector Laine som vi senast träffade i #Broken Sword: The Smoking Mirror.

Andra bekantskaper är dock inte lika klockrena, som prästen som yrar om ondska i varenda scen han medverkar i. Jag har även svårt att knyta an till Nicole som mest är en klyscha av både franska kvinnor och journalister. Desto enklare är det att gilla George som inte sällan kryddar dialoger med torra skämt och absurda iakttagelser.

Hon var en kvinna som föll för män med utdaterade frisyrer.

George är också den person man oftast tar befäl över, medan Nicole egentligen bara har ett kortare ögonblick i rampljuset. Det är synd, för den här dynamiken hade kunnat bli riktigt bra om de experimenterat vidare med den, inte minst sett till pusseldesignen som hade behövt en rejäl vitamininjektion.

Pusslen är är med få undantag ganska enkla att lista ut. Jag tycker inte det är en dålig sak, utan är snarare glad att störande tankenötter som enbart existerar för att förlänga livslängden fick stanna kvar i 90-talet. De är inte på något sätt dåliga, men jag saknar ändå kreativitet i designen. Vi får återuppleva gamla genreklassiker som att klippa kablar i elskåp, använda olja för att smörja maskineri och bända upp lock med tillhyggen. Vilket känns väldigt gjort vid det här laget.

Kortet hamnade på maskinen när en 35-plussare gick förbi och drabbades av akut nostalgi.

Tekniken hänger inte heller riktigt med i svängarna. Konversationerna är precis som de alltid har varit i den här genren, där en person säger någonting och bollar över till nästa person, utan vidare dynamik eller flyt, vilket gör att en del skämt går helt förlorade. De styltiga animationerna tar udden av många potentiellt rafflande scener. När man snabbt försöker undfly en livsfarlig situation blir det aldrig särskilt spännande när huvudpersonerna vaggar fram som sirapssega skyltdockor. Spelet har dessutom den fula ovanan att krascha titt som tätt.

Broken Sword: The Serpent's Curse släpps i två delar och den här inledande slutar med en rejäl cliffhanger. Det gör dock inte särskilt mycket då finalen släpps redan nästa månad, och trots en del skönhetsfläckar med pusselkreativitet och tekniska besvär så lyckas den Broken Sword-patenterade atmosfären och den intressanta intrigen piska upp ett intresse för vad som komma skall.

Skicka en rättelse