Inledningen till den svåra andra säsongen av The Walking Dead är som en kniv i hjärtat. Om och om igen. Hur kan en döende värld vara så full av liv?

"Han hette Lee. Han lärde mig att överleva." Nog är Clementine en överlevare. Den lilla flickan vi tog under våra vingar har blivit ett par år äldre, flera erfarenheter rikare och oändligt mycket mer ensam. Men en gång var det inte så. När jag tas med genom en kvick summering av den resa och de val jag gjorde under första säsongen av The Walking Dead bränner det till bakom ögonlocken.

Ensamheten tär i inledningen till säsong två.

Så här skulle det ju inte bli, tänker jag. Men så här blev det. Clementine har tillsammans med Christa och Omid lämnat den amerikanska södern bakom sig och begett sig norrut mot ett vagt löfte om något tryggare. I sakta mak vandrar de genom uråldriga granskogar, förbi vilda forsar. Snart ska regnet bli till slask som ska bli till snö. Christas rygg är krökt, hennes ansikte insjunket och ur munnen klingar en röst som sedan länge tappat hoppet.

#Telltale inleder sin svåra andra säsong med lågmäldhet och utsatthet. Att gå från Lee, en vuxen man omgiven av människor, till Clementine, en liten flicka omgiven av ensamhet, är en smärre chock. Under de rappa mötena med hoten från både döda och levande använder Clem inte råstyrka. Istället har hon en katts smidighet; ålar genom ihåliga trädstammar, biter och klöser för att ta sig loss och drar nytta sin litenhet. Hon tassar tyst genom hus, gömmer sig i skåp för att undgå att bli sedd och lyckas med sin genuina uppriktighet vinna nya vänner.

Gamla fiender och nya vänner.

Det är vackrare än någonsin. Det finns en mjukhet i animationerna och ett omfång i ansiktsuttrycken som inte var där förut. Quicktime-kontrollerna fungerar bättre än tidigare. De är aldrig i vägen och skapar alltid en nerv. Men de är knappast navet i #All That Remains. Det här är en bra bit från den hjärtskärande action och val vi ställdes inför i slutet av förra säsongen. Jag vill istället likna den här inledningen vid en kniv som Telltale sakta för in i våra hjärtan, om och om igen.

Min värld, inte din

Många av besluten jag fattar är inte livsavgörande, men för mig betyder de något. Att elda upp det sista dyra minnet från förr för att få lite mat i magen är inget alternativ. Att däremot ta den flyktiga chansen att leka med en ny fyrfota vän är det. Då och då kastas jag tillbaka till mer brutala beslut jag en gång fattade. Fastbunden vid ett träd sitter en död man som – antagligen – i ett desperat försök att överleva ett bett försökte skära av sin arm. "Men det funkar aldrig. Aldrig", konstaterar Clem. Sådana ögonblick gör det här till min värld. Inte din.

En värld som vänder en liten flicka ryggen är ingen bra värld.

All That Remains är knappast den där omtumlande, emotionellt vansinniga episoden som kommer att definiera andra säsongen. Snarare bereder den väg för nya ansikten, nya platser och en ny berättelse. Och den cementerar Clementine som en enastående hjältinna jag får sätta min prägel på. Herregud, hon är så lätt att tycka om. Varje gång hon möter motgångar hugger det till i bröstet. Och när en grupp på sex vuxna människor vänder den sårade flickan ryggen vill jag bara kasta mig in i hennes värld, ta henne i min famn och lova att allt ska bli bra.

Men i en döende värld finns det inga sådana löften. Vad som däremot finns är ett frö till något fantastiskt. Jag skulle vilja kalla den välberättade början för mer lovande än inledningen av första säsongen. För när Clementine till sist sitter vid ett bord i ett varmt hus, med en skål varm mat framför sig och berättar om förr bränner det återigen till bakom ögonlocken. Det är knappast sista gången.

Skicka en rättelse