I République styr du inte främst den utsatta Hope. Istället är du en fluga på väggen som rör sig digitalt genom kameror, hackar datorer och avslöjar en korrupt värld.

En sekund, två skräckslagna ögon och tre desperata ord är allt som krävs. "Jag behöver hjälp", vädjar Hope. Hon ser genom en mobilkamera rakt in i mig. Jag är fast.

#République hade inte funnits utan Kickstarter. Det är udda, vågat och stundtals rasande raffinerat. I en diktatorisk stat förbjuds oren litteratur, ledaren betraktas som en allsmäktig fader och revolutionärer raderas på minnen eller – för gott.

I République kontrollerar du främst omgivningen och sist hjältinnan.

Hope är en av dem vars existens hotas. Hon har vuxit upp på anläggningen där skeendena äger rum och verkar inte veta mycket om världen utanför. Det är mig hon kontaktar via en mobiltelefon och därefter är det min uppgift att hjälpa henne förbi vaktstationer, metalldetektorer och mot friheten.

Spelmekaniken är enkel och sinnrik på samma gång. Jag kontrollerar Hope till viss del, men bara genom att ge henne direktiv. Själv är jag en fluga på väggen; ett slags elektroniskt väsen som hoppar mellan allehanda prylar. Ett finger är allt som krävs för att skaffa sig kittlande makt. Jag studsar mellan mobiltelefonen via oändligt antal övervakningskameror, låser upp dörrar (eller låser in fienden), hackar datorer, lyssnar på telefonsvarare. Och detta samtidigt som jag hela tiden måste se till Hopes trygghet. Det faktum att jag, spelaren, enligt narrativet är anonym, inte säger någonting och sitter i en annan del av världen framför en mobiltelefon gör att det är genialiskt enkelt att tro på berättelsen.

En bra början, men det krävs mer

Att jag nyttjar statens djupt korrupta storebrorskomplex för att ta Hope och mig framåt är smått absurt, men tack vare den tar vi oss bit för bit igenom den tungt bevakade byggnaden, jag som ett elektroniskt väsen och Hope hukande bakom lådor och genom ventilationsshackt. Upplägget är relativt fritt och det är vackert. Allt från de trängsta cellerna till de luxuösa jättehallarna är utsmyckade med detaljer; sådana som är ren flärd men också datorer, telefonsvarare och statliga tidningar som fördjupar den fascinerande berättelsen.

Idéerna bakom berättelsen känns igen, men levereras med pondus och trovärdighet.

Ganska snabbt smyger dig dock en känsla av monotoni på. Vakterna är få och patrullerar längs strikta rutter som är kvarlevor från AI-antiken. Därför är de löjligt simpla att ta sig förbi – eller spraya med tårgas om Hope mot all förmodan blir upptäckt. Men hantverkarna lyckas ändå gjuta in en känsla av utsatthet i stealth-äventyret. De renrakade vakterna ser otäcka ut och skådespelarinsatserna är genomgående stabila. Det blir lätt så när replikerna levereras av storheter som Jennifer Hayle och David Hayter.

République har alla förutsättningar att växa sig större i de återstående fyra avsnitten. Berättarmässigt är det redan där. Att det mesta av världen och förutsättningarna förklaras genom mina egna initiativ är lysande i sammanhanget. Det gör att jag motiveras att vända ut och in på varje rum och själv lägger ut pusselbitarna. Däremot håller inte konceptet med att smyga förbi en ensam vakt i rum efter rum hur länge som helst. Nästa gång vill jag se ännu fler tricks. Då får också Hopes och mitt äventyr ännu mer av min kärlek.

Fotnot: République är släppt till Ios-format. Senare i år når det pc och Mac.

Skicka en rättelse