När jag var liten och spelade tv-spel brukade mina småbröder klättra runt på mig, kasta klossar och hänge sig åt andra distraherande dumheter. En av de små rackarna tyckte till exempel att det var en god idé att lägga mina NES-kassetter i en hink med vatten – en handling som närde drömmar om livet som ensambarn en lång tid framöver.

Vore jag inte en så god bror (hedersord) hade jag kanske varit mer som Max. Lillebrorsans blotta närvaro får honom att raskt kasta sig framför laptopen för att googla (förlåt, giggla) hur man får en jobbig brorsa att försvinna. Han hittar en mystisk vers som han läser högt, varpå ett gigantiskt monster uppenbarar sig och tar lillebror till en magisk och farofylld värld.

Problem? Fram med pennan!

Det danskutvecklade #Max: The Curse of Brotherhood är den Xbox-exklusiva uppföljaren till #Max & The Magic Marker, ett plattformsspel där en magisk penna används för att trolla fram hjälpmedel som broar och platåer för att ta sig fram i omgivningen. Den här gången tar Max sig fram genom torra öknar, mörka grottsystem och dystra träskmarker för att rädda lillebror Felix. Miljöerna är trollbindande på nästan samma sagolika sätt som i Josef Fares #Brothers: A Tale of Two Sons, och ögonen glädjs över att vila på porlande älvar och lummiga skogar. Däremot drar spelet inte någon vidare nytta av tekniken i #Microsofts nya maskin – precis som det pyssliga #Peggle 2 är Max: The Curse of Brotherhood inte ett Xbox One-spel att dra hem för att testa muskelkraften i hårdvaran.

De tjusiga miljöerna befolkas av en vildsint fauna av taggiga, exploderande och köttätande varelser som gör allt i sin makt för att stoppa Max. Som om det inte vore nog skickar skurken Mustacho dessutom ut sina ondskefulla hantlangare för att göra processen kort med pojken. För att handskas med dessa faror kommer den magiska pennan väl till pass. Den skapar bland annat pelare av jord att hoppa på, lianer att svinga sig fram i och formbara rötter med diverse fantasifulla användningsområden.

Nytänk och trist tradition

När dessa används i kluriga pussel är Max en riktigt trevlig upplevelse. Det blir aldrig så där svårt att jag sliter håret i förtvivlan, men jag behöver ändå stanna upp och tänka till en stund vid de hårdaste tankenötterna. Jag formar en rot så den blir en sköld mot ilskna eldflugor, för att senare kasta den i vattnet och använda den som flotte. Vattenpelare behöver riktas åt precis rätt håll så att Max kan dundra fram som en kanonkula förbi alla faror. En lekfull och underhållande design.

Jag har dock inte lika kul i de mer traditionella plattformsmomenten där tröttsam trial and error visar sin fula nuna alldeles för ofta. När nya fiender, föremål och miljöer introduceras är det i princip standard att stackars Max får sätta livet till. Orättvisa stenblock som faller från himlen är lika uppskattade som en dansk skalle på krogen, och luriga plattformar som försvinner under fötterna står högt på listan över irritationsmoment. Det händer till och med att jag dammar av och avfyrar den gamla svordomskanonen när det är som värst.

"Svärdet är mäktigare än pennan", menade Slayer. Max håller inte med.

Det känns också som att Max: The Curse of Brotherhood har svårt att hitta en unik identitet. Det försöker vara Pixar eller Disney, men lyckas inte riktigt nå fram till den där gränsen där alla, oavsett ålder, kan glädjas åt inramningen. Premissen känns ihoprafsad utan vidare eftertanke, med karaktärer som inte är särskilt minnesvärda. Humorn är inte tillräckligt vass och de klockrena referenserna saknas, vilket gör att äventyret mest känns som ett barnprogram. För en tråkig vuxen som jag blir det snudd på kinesisk vattentortyr att ständigt höra Max utbrista “Oh no!” på ett sätt som får Mario att framstå som subtil. Dessutom känns spelet lite för svårt för den yngre målgrupp som det vänder sig till. Identitetskris, som sagt.

Bortom trassliga trial and error-hinderbanor och blek premiss är pusseldesignen dock tillräckligt stark för att bära hela äventyret på sina lustiga axlar. Det är med rätta här fokuset ligger, och trots åtskilliga tillkortakommanden levererar Max: The Curse of Brotherhood värdigt pysslande. Ett spel för regniga dagar, kanske tillsammans med en en irriterande lillebror som man ändå älskar – trots att han förstörde hela NES-samlingen.