Det sägs att man kan förvisa hemsökande andar genom att i drömmen förstöra ett personligt föremål. Något som Jonston Baker behöver göra för att bli kvitt den demon som plågat honom i åratal. Men för att lyckas måste han stirra sina rädslor i vitögat och rota djupt inne i sin värsta mardröm. Som också blir din.

Ungefär med den smått pinsamt slitna beskrivningen inleds Within Deep Sorrows med. Ur förstapersonsperspektiv vaknar min karaktär sedan upp i ett litet spartanskt sovrum med en säng i ena hörnet och en Samsung-tv i andra. Förvirrat försöker jag interagera med dem och dörren, men ingenting händer. Plötsligt hör jag en mumlande röst. Jag höjer till högsta volym för att försöka höra vad den har att säga men utan lycka. När jag sedan vänder mig mot sängen svävar små vita skimrande klot ovanför kudden. Jag ställer mig vid dem, och med ens blir skärmen alldeles svart.

Det vankas Oscar för det manuset!

När jag sedan vaknar upp har mina drömmar fört mig 36 år bakåt i tiden. Jag står och blickar in mot en stor och tom skolgård. Gatubelysningen fungerar knappt och i den enorma träbaracken till skola kan jag svära på att jag nyss såg en skuggfigur när blixten slog ner. Jag hinner i princip bara ta mig till skolporten innan det återigen är dags för min karaktär att tuppa av. Denna gången vaknar jag upp på golvet i ett av alla gamla klassrum.

Mardömarnas mardröm

Within Deep Sorrows går ut på att jag i just den mardrömmen ska leta rätt på samma dagbok som ska kunna förvisa demonerna som hemsöker Jonston. Det tar högst en timme att knata runt i de slitna och alldeles för mörka skolkorridorerna. Mörker är en essentiell ingrediens för ett skräckspel, men vid de tillfällen som ficklampan slutar fungera är man i perioder helt blind. Och utvecklarna Octagram har inte brytt sig om att lägga till ett justeringsval i huvudmenyn. En meny som man för övrigt inte kan nå utan att behöva gå ur spelet som inte har några sparmöjligheter.

Mellan alla långdragna stunder där det inte händer någonting alls har Octagram slängt in fantasilösa och uttjatade skräckkomponenter som blodfläckar, dunsar och osynliga skrattande spökbarn. Man vänder sig sällan till spel som Within Deep Sorrows för att ta del av en djup berättelse eller för att hänföras av vacker estetik. Snarare för att bli rejält vettskrämd. Octagram har tagit den enkla vägen och valt en tråkigt säker plats för obehaglig stämning – en nedgången gammal skola. Men man vet att spelet har misslyckats rejält när man blickar tillbaka på den där timmens spelande och bara minns ett enda rum där man verkligen hoppade till.

Se, en färg!

Within Deep Sorrows är ett otroligt buggigt, ogenomtänkt och fantasilöst indieskräckspel. Med oprecis kontroll, luddig vägledning och pausskärm som mer än gärna fryser fast. Jag skulle kunna beklaga mig över detta och säga att det ändå hade potential. Men det gör jag inte. För redan i den inledande texten insåg jag att spelet saknade även det.

Skicka en rättelse