Ännu ett spel baserat på vår kära Tolkien-trilogi, alltså. Förståeligt – alla vill väl axla rollen som Aragon, Gandalf eller Frodo (särskilt killarna i The Big Bang Theory), och Electronic Arts är inte sena att utnyttja detta faktum. Men Lord of the Rings: Conquest är snarare ett spel bakom filmernas huvudscener än något för alla Frodo-lovers därute.

För där du får följa Brödraskapet i Sagan om ringen-filmerna, får du i detta lir i stället ta del av alla fajter som en simpel soldat. Spelet går enkelt nog ut på att strida i alla de stora slagen på kända platser runtom Midgård. Allt i kronologisk ordning efter hur Tolkien själv berättade sagan.

Action-äventyr är genren, en väldigt populär sorts spel på senare tid, åtminstone sedan spelutvecklare började gå över från 2D till 3D. Du spelar som antingen krigare, bågskytt, magiker eller spejare, alla med olika attribut (på gott och ont). Krigaren är givetvis stark och tål mycket, medan spejare är snabbare, tystare och... ja, du fattar poängen. Det finns för- och nackdelar med dem alla.

Dessa karaktärer gäller dock endast för det första uppdraget: "War of the Ring". När det är färdigspelat får spelet en intressant ny vinkel, nämligen i "Rise of Sauron". Då har Frodo misslyckats med sitt uppdrag och ondskan regerar i Midgård. I stället får du då leka orc, uruk-hai eller andra slemmiga varelser. Ett synnerligen fräscht grepp i en annars ganska uttjatad historia.

För mycket button-mashing

- hade Tolkien själv verkligen godkänt detta?

Tyvärr är #Conquest, trots olikheterna i såväl karaktärer som uppdrag, ganska enformigt. Det är en hel del ointelligent button-mashing, där enda twisten är att du kan utföra en hel del specialattacker som tär på en särskild specialattacksenergi. Som i sin tur fylls på ju mer fiender du dödar.

Det är dock tacksamt att utvecklarna mitt i enformigheten lagt in lite bonusar. Som att du ibland kan mounta såväl olifanter som enter, wargar och katapulter, och strida som dessa. Eller att du i bossfajter ibland kan få spela som en hjälte, det vill säga Gimli, Aragon, Gandalf och de andra, och därmed är starkare, har coolare specialattacker och får äran att ropa lite kända onelinare i tid och otid.

En annan trevlig (för mig som har vänner åtminstone) extragrej är multiplayerdelen. För där du måste dras med inkompetenta AI-soldater när du lirar själv, kan du i tvåspelarläget få hjälp av en bra mycket skickligare (förhoppningsvis!) soldat i form av en vän. Antingen bredvid i tv-spelsoffan eller på andra sidan jorden. Spelet, som oftast är rätt svårt även på den lätta nivån, blir bra mycket enklare då. Och roligare.

Det är inte slut där, heller. Onlinelägena är många och underhållande, där du kan spela mot upp till 15 andra spelare där det ofta handlar om hur spelarna jobbar ihop som lag. Att spela mot andra riktiga hjärnor är inte bara mer utmanande, det är också roligare. Även om det också har både brister och leder till enformighet efter ett tag.

Ännu ett LotR-spel...

- Hur långt kan EA gå innan även de mest lojala fansen tröttnar?

Som sagt: Lord of the Rings: Conquest är ytterligare ett försök av spelindustrin att mjölka så mycket de kan från trilogin och dess miljontals anhängare. Hade detta bara varit ett vanligt actionlir utan Sagan-temat som nostalgisk bakgrund hade det inte varit mycket att hänga i granen. Men tack vare just Tolkien-världen är detta ett helt okej tidsfördriv i vinterns annars så fattiga tv-spelstid.

Skicka en rättelse