Raiden ger sig ut på ett galet äventyr i pc-versionen av Metal Gear Rising: Revengeance – som visar sig vara väldigt underhållande och tröstlöst omodernt på samma gång.

För knappt ett år sedan släpptes #Metal Gear Rising: Revengeance till Playstation 3 och Xbox 360. Först nu hoppsparkar Metal Gear Solid-avstickaren fram till pc-formatet, och de som föredrar mus och tangentbord har en minst sagt märklig resa framför sig. Protagonisten Raiden fick vi först stifta bekantskap med i #Metal Gear Solid 2: Sons of Liberty. Här är han en cyborg som arbetar med säkerheten åt premiärministern i ett okänd afrikanskt land, som blir attackerad av en organisation med motiveringen “krig är bra för business”.

Detta blir startskottet för en resa som sträcker sig genom mörka kloaker, krigshärjade städer och hemliga laboratorium, som alla befolkas av griniga fiender som gör allt de kan för att göra mekanisk köttfärs av Raiden.

Smyga i nya Metal Gear? Skulle inte tro det.

Borta är seriens rötter i taktiskt smygande. Istället är det högoktanig action som gäller, och beväpnad med bland annat svärd, handgranater och raketgevär gäller det att spränga och strimla motståndet i småbitar och samla imponerande combo-poäng. Från det att äventyret tar sin början dröjer det inte mer än tio minuter innan jag står framför en gigantisk robot som flyger, hoppar, sprutar eld och gör livet surt för mig. Jag springer på väggar, hoppar mellan avfyrade missiler och använder svärdet för att förstöra de skyddande plåtarna på bossen – och jag har riktigt kul. Det är intensivt, utmanande, galet överdrivet och hämningslöst på det patenterade japanska viset.

Många japanska spelutvecklare har dock svårt att hävda sig här i väst nuförtiden, där våra egna studior står för en växande del av försäljningen. #Platinum Games och #Kojima Productions är vanligtvis inte två av de som krisar, men med Metal Gear Rising: Revengeance gör de sig ändå skyldiga till den enligt mig största anledningen att den forna spelnationen inte längre är lika relevant här: de lever kvar i det förflutna, med gammal speldesign.

Actionfilm

Hideo Kojima är djupt förälskad i konceptet med långa och många mellansekvenser, och trots att han mest axlat en övergripande producentroll denna gång är det en filosofi spelet vilar tryggt på. Det känns som jag kollar på filmsekvenser ungefär lika mycket som jag slaktar fiender, och är det inte renodlade filmklipp så går Raiden och pladdrar i telefon med någon av sina allierade. Det blir stelbent på ett väldigt omodernt och onödigt sätt. När stora delar av spelbranschen försöker hitta nya vägar för att göra berättandet så interaktivt som möjligt stampar Revengeance kvar på Playstation 2-nivåer.

Metalskallarna såg dem aldrig komma – metalarslena.

Ändå fascineras jag djupt av den japanska buskishumorn som kombinerar ultravåld och futuristiska miljöer med knasiga och helt felplacerade iakttagelser. Som när karaktären Doktor raljerar kring tortyrporrens inverkan på det mänskliga psyket mitt under pågående uppdrag, eller när Raiden försöker smälta in i den sydamerikanska lokalbefolkningen genom att köpa en enorm sombrero som inte alls döljer den blänkande cyborg-metallen.

Som smålustig underhållning duger manuset för att locka till ett och annat fniss. Men eftersom så mycket kretsar kring handlingen är så stort behövs det mer tyngd, något som dessvärre inte går att hitta. Moraliska betänkligheter kring Raidens rådande masslakt tas upp, liksom det fasansfulla i att de ondskefulla motståndarna plockar ut organen ur fattiga gatubarn. Problemet är att resonemangen är så otroligt basala och övertydliga att det är svårt att hitta något av värde i berättelsen. Istället för att vidareutveckla den här viktiga biten av spelet har manusförfattarna lagt energin på ointressanta karaktärsporträtt och tråkig företagspolitik istället – irriterande distraktioner som får alldeles för mycket utrymme.

Glöm passet, ska du till Sydamerika behöver du bara sombrero och poncho för att smälta in.

Det är tur att spelets andra del, actionfesten, fungerar mycket bättre. Att slafsa upp en korrumperad cyborg-snut så inte ens hans mamma känner igen honom skänker tillfredsställelse av den morbida sorten. Att rusa över en kollapsande bro och undvika de förödande explosionerna är en hisnande upplevelse. Dessutom fungerar det bra att lira med mus och tangentbord, om man bortser från att kameran ibland har en tendens att fokusera på helt fel saker. När man står där med det blodiga svärdet i hand förstår man att Platinum Games och Kojima Productions kan det här med snabba strider och rafflande bossfajter, trots att de inte riktigt kan förklara varför vi slåss.

Skulle vilja läsa Victors version av den här recensionen :) 19/01 ajabaja.... Att spelet släpps för andra gången och reviewers inte ännu fattar att man ska ge dessa typ av spel höga betyg även om de suger för att vi inte ska bara få nya COD att spela hela tiden. VILKET INTE ÄR FALLET då MGR är ett sjukt kul action spe... 17/01 En klar femma av mig. MGR är extremt uppfriskande när alla andra stora spel som kommer ut tar sig själva så seriöst och glömmer bort att de är till för att underhålla. MGR vet exakt vad det är och drar sig inte för skämt, vilket gör det till det bästa... 17/01 Tja, vad ska vi säga? Spelrecensioner ÄR ju subjektiva. Spel är i första hand upplevelser, och upplevelser varierar från person till person, och de kan inte kvantifieras och mätas. Vi försöker så mycket det går använda recensenter som kan genren och spe... 17/01 Har du ens läst recensionen, eller kollar du bara+/- på slutet? Han nämner inte ens musiken i recensionen. Om du inte förstår vad ordet recension innebär så ja, då bör du nog lämna FZ. Vi kommer inte att sakna dig. 17/01 Bästa spelet jag spelat sedan dark souls kom till PC. 17/01 APP APP APP! Fetmarkerade lite subjektivt tyckande där! Sånt kan vi inte ha! 17/01 Håller inte med recensenten i detta fall, men så funkar recensioner. Dom är av naturen alltid subjektiva! Men, kan ge en objektiv recension om du vill: Spelet spelas på PC. Det handlar om Raiden och att han dödar massa folk. Det kan spelas med olika kon... 17/01 håller helt med om recensionerna. samtidigt spelar det ingen roll vad man säger åt recensenterna här på fz.se, de försvarar alltid sina skriverier med att recensioner är subjektiva och högst personliga. 17/01 Vad yrar du om? Att han finner såväl handling som dialog och karaktärsporträtt dåliga är väl väldigt relevant för recensionen? "Gillar man anime inspirerande spel och action är det inte mycket fel på detta spel" - och om man inte gör det då? Ska recense... 17/01
Skicka en rättelse