Krossat glas och bråte kantar den övergivna butiken. Jag ligger på det smutsiga golvet, med kikarsiktet fäst på garaget på andra sidan av den sönderbombade gatan. Fienden befinner sig där någonstans, det är jag helt säker på. Precis som de vet var jag och mina allierade befinner oss.

I nästan vilket annat onlinebaserat krigsspel som helst hade vi sprungit fram och tillbaka bland ruinerna, jagat headshots och finslipat statistiken. Men inte i #Insurgency. Vi befinner oss i ett skyttegravskrig med en död zon mellan oss, och för att veta varför är det bara att titta åt vänster – där rusar en ingenjör mellan bilvraken för att ta sig till andra sidan och spränga motståndarnas vapenförråd. Men en ensam knall sätter stopp för planerna och får den lika modiga som dumdristiga soldaten att falla ihop i en livlös hög bakom några lådor. Och där kommer han ligga ett bra tag.

Måla om hemma för att glädja frun – bra idé. Men utförandet...

I Insurgency spawnar soldaterna i vågor eller när någon genomför ett delmål på kartan. Ofta får de vänta på återuppståndelsen, vilket gör att spelarna generellt har en ganska försiktig spelstil. Det lönar sig att använda riktiga militära framryckningar där man kollar rummets alla vrår, kikar försiktigt runt hörn och täcker varandra i sina förflyttningar. Det går inte att lämna något åt slumpen när en enda kula skickar ut en i spectator-läget i flera minuter. Att springa rakt ut på ett torg utan understöd är självmord.

Ur det perspektivet känns Insurgency som #Arma III, men samtidigt är det minst lika inspirerat av det mer arkadinriktade #Counter-Strike: Global Offensive. Och resultatet är smått briljant. Vi får realism utan överdrivet komplicerade kontroller, och vi kan avnjuta ett härligt tempo med flyt utan halvgalna terrorister som hoppar runt och mördar folk med prickskyttegevär i närstrid. Friendly fire är alltid aktiverat och gränssnittet avskalat, så man kan inte skjuta på allt som rör sig (utan att bli utsparkad från servern). Pratar du i mikrofonen kan de andra 31 spelarna höra vad du säger, oavsett vilket lag de tillhör, bara de befinner sig tillräckligt nära. Det finns en balans mellan realism och rolig spelmekanik där utvecklarna #New World Interactive placerar sig nästan perfekt på skalan.

Brister i offensiven

Jag säger nästan, för att den realistiska, farliga tonen särskilt belönar defensivt spel. På ett sätt är det förstås en stor fördel med mer tyngd och försiktighet, vilket fungerar bra i de flesta av de sex spellägena. Men det blir också camparnas och sniper-entusiasternas paradis, vilket inte slår särskilt väl ut på de större, öppnare kartorna där ett lag anfaller och det andra försvarar. Att befinna sig i den attackerande styrkan blir ofta väldigt frustrerande när du har krav att prestera offensivt, medan motståndet kan ligga och lata sig bakom stenmurar och buskar.

Blickar som dessa ser man bara efter att ha fattat ett genuint dåligt beslut.

Roligast har jag istället på kartorna med smala gränder och trånga inomhusmiljöer. När jag springer rakt in i en motståndare och vi båda avfyrar vapnen från höften i panik, kastar oss bakom närmaste skydd och undrar hur fasen vi ska göra nu. Att ge mig ut för att plocka kontrollpunkter eller spränga motståndarnas prylar är nästan oförskämt tillfredsställande. När jag står med bomben fäst vid fiendens vapenlåda, med detonatorn i högsta hugg och vetskapen att ett enda knapptryck får hela mitt lag att återvända till striden, pumpar adrenalinet för fullt.

Lika härligt är det inte att utforska samarbetsläget. Upp till åtta personer behöver slå sina huvuden ihop för att antingen smiska upp anfallande fiender i horde-läget eller utföra uppdrag tillsammans i spelläget checkpoints. Problemet är att den artificiella intelligensen aldrig ens kommer i närheten av riktiga spelare. Istället rusar de rakt fram och tigger om den oundvikliga döden utan någon vidare finess, och co-op blir därför snabbt både tråkigt och meningslöst.

DÖÖÖ, PLYWOODSKIVA!!!

Men det är striderna mot andra spelare som står i centrum, och här lyckas Insurgency briljera. Med schysst vapenhantering, avskalat gränssnitt och en nästan perfekt kombination av taktisk realism och underhållande action levereras ett djupt onlinespel som kräver lagspel, teknisk finess och tålamod. En upplevelse som absolut kan mäta sig med bjässarna i genren, vilket är en imponerande bedrift då spelet utvecklas av en liten studio och är sprunget ur en #Half-Life 2-mod från 2007.