Brads jobb är att slakta invaderande monster, men han vill ha ut mer av livet än så. Trött på att rädda värdelösa npc:er bygger han om sin stridsyxa till en hårdrockande luta. Och blir en bardbarian.

Med en tung rocklåt som sällskap tar Brad sig an de anstormande fienderna som av okänd anledning vill förstöra byns kristall. När jag trycker på ikoner på skärmen spelar han på lutan för att göra mer skada, springa snabbare och försvara sig, men också för att locka fram slagsmålssugna allierade. Det är ett karaktärsgalleri som växer ju längre resan pågår, med bland annat dvärgar, magiker och ingenjörer, som alla kommer med unika egenskaper. Mina personliga favoriter är en kombination av ninjor och bågskyttar som gör mycket skada med vassa pilar och dödliga kaststjärnor.

Alla dessa val - vi vill ju bara spela luta!

Brad och gänget tål inte särskilt mycket stryk och måste undvika alla de projektiler och magiska trollformler som flyger runt i luften, vilket gör Bardbarian till ett ganska klurigt spel som kräver precision. I kombination med touch-kontroller var jag förstås orolig att allt skulle gå åt skogen, men att navigera runt mina krigare i den lilla byn fungerar förvånansvärt bra. Visst krävs det en smärre inlärningsperiod innan alla bitarna faller på plats, men efter en halvtimme rusar jag runt och slaktar goblins, troll och gigantiska bossar som om jag aldrig sysslat med annat.

Kul kräka!

Och jag har fantastiskt kul när jag gör det. Grafiken är snygg i all sin tvådimensionella, färgglada prakt. En lättsam charm och humor genomsyrar allt från art direction till de olika uppgraderingar jag kan göra, där vi hittar ett fyllo som kräks på marken så fienderna tar sig fram långsammare, och försäljare som tillhandahåller nödvändigheter som fisk och bacon i stridens hetta.

Rocktecken med bara fyra fingrar - imponerande!

Det enda som drar ner glädjeruset till mer rimliga nivåer är de många osynliga väggarna med eskalerande svårighetsgrad, som gör att jag måste nöta samma material om och om igen för att samla guld och köpa de uppgraderingar som krävs för att ta mig vidare. Eller köpa guld för riktiga pengar. Det är inte på något sätt fruktansvärt, och jag har ändå kul när jag spelar, men jag är också allergisk mot denna typ av design när spelet ändå har en (blygsam) prislapp på sju kronor. Utan mikrotransaktioner i åtanke hade det förmodligen varit mer väl avvägt designat i svårighetsgraden. Vilket är precis vad som sänker det annars så underhållande och charmiga äventyret från det allra högsta betyget.

Skicka en rättelse