FZ hjälper en bläckfiskpappa att smälta in så människofrun och människobarnen inte upptäcker hans sanna identitet. Octodad är ett äventyr om förstörelse, illusioner och faderskap. Och usla kontroller.

Resan började i form av ett skojfriskt projekt av ett gäng glada studenter från Chicaco. #Octodad hette gratisspelet som handlade om en bläckfisk i kostym, som mot alla odds behövde agera som en människa för att inte väcka misstanke om sin sanna identitet. Ett antal år och en framgångsrik crowd funding-kampanj senare står vi här med den fristående uppföljaren #Octodad: Dadliest Catch som bygger vidare på den märkliga premissen.

I princip hela poängen med Octodad är kontrollen. Att styra runt bläckfiskfarsan är lika följsamt och graciöst som att snubbla hem efter en alldeles för blöt kväll på krogen. Det är medvetet stökigt och onödigt komplicerad, som sig bör när en bläckfisk försöker ta sig runt på torra land, och komik uppstår när jag med varierad framgång utför diverse vardagssysslor. Att hämta mjölk ur kylen och sätta på kaffebryggaren blir fruktade utmaningar som oftast slutar i totalt kaos, där varken möbler eller fotgängare går säkra i ödeläggelsen.

Trasiga kontroller står för stora delar av Octodads humor. Du som spelat Surgeon Simulator vet vad som gäller.

Det är en typ av lättsmält och småsjuk humor som kittlar mina skrattnerver alldeles utmärkt. Att se blötdjuret sprattla runt i matbutiken i jakt på råvaror, ständigt bevakad av de andra kundernas misstänksamma ögon, är en bisarr typ av underhållning. Och jag kan inte låta bli att fnissa när hustrun ifrågasätter de många konstiga händelserna i äktenskapet, som när bläcket i skrivaren tog slut och hennes man “gjorde nytt” istället för att gå till affären, och varför han alltid slänger sina tandborstar i soporna. Men samtidigt som Dadliest Catch lockar till skratt visar det också varför humor i spel kan vara så otroligt svårt.

Den svåra humorn

“Han är en bläckfisk men ingen ser det”-skämtet dras om och om igen, samtidigt som varenda bana upprepar konceptet med bråkig kontroll kontra enkelt syssla. Trots att det bara tar drygt två timmar att ta sig igenom äventyret (beroende på hur väl man behärskar kontrollen) får jag känslan av att befinna mig inuti en seglivad punchline. #Young Horses ska helt klart ha en eloge för att de lyckas infoga spelmekaniken i skämten, men Dadliest Catch hade ändå mått otroligt bra av mer variation, om än bara för att simma i nya vatten och låta oss göra något annat en stund. Humor handlar mycket om timing, och att hamra in samma slutkläm i två timmar är inte så där hysteriskt kul som ett spel av den här typen borde vara. Uppenbarligen har utvecklarna själva förstått detta då det finns ett kortare parti som försöker röra om i fiskgrytan, men det är för enkelt och hastigt utfört för att ha någon betydande effekt.

Det sagt så har jag aldrig tråkigt med Octodad: Dadliest Catch, tvärtom blir jag glad av att undvika marinbiologer (som är extra bra på att artbestämma havets läckerheter) när familjen besöker akvariet – en plats vår bångstyrige hjälte för övrigt avskyr. Antagonisten är en brysk kock som under vaga förevändningar vill göra sushi av bläckfisken, och dessutom är så respektlös att han tänker sälja farsan extra billigt. Jag ler varje gång han kliver in i rutan. En annan betydande roll står musiken för, som sätter stämningen med trallvänliga slingor och dramatiska stycken. Ian McKinneys introlåt är grymt svängig och håller redan på att bli en modern klassiker.

Han föreslog ett parti Plockepinn, men familjen tackade nej. "Ingen utmaning", sa de.

Så nästa gång det vankas fest är det bara att köra igång låten på högsta volym och slänga ut Singstar, Guitar Hero och andra partyspel genom fönstret. Bänka sen gästerna framför datorn i spelets samarbetsläge där ni styr Octodads olika armar. Det lär garanterat dra hem en hel del skratt. När ni kört klart kampanjen kan ni alltid se om det finns något spännande användarmaterial i Steam Workshop.

Octodad: Dadliest Catch är ett charmigt litet äventyr som är som allra roligast precis i början, när man bekantar sig med den bisarra premissen. Sen dämpas intrycket något och övergår i en mysig feelgood-upplevelse som är klart älskvärd i all sin fånighet, trots att den inte riktigt lyckas slingra sig ur fiskenätet varken humormässigt eller spelmekaniskt. Ett spel för dagar då man känner sig extra tung i huvudet och bara undrar vem den där mannen i den tredelade kostymen är.

Skicka en rättelse