Alla sagor har inte lyckliga slut. Ensamma och utsatta sagoväsen står i centrum i andra delen av The Wolf Among Us, som inte klår den mästerliga inledningen.

#Telltale är sin egen värsta fiende, de har ingen annan konkurrent än sig själva. De senaste två åren har de ständigt flyttat fram en hel spelvärlds föreställning om vad bra berättande innebär. De har fått oss att lyssna, känna och tänka. De har knäckt oss och fått tårarna att trilla. De har visat att spelmekanik inte behöver sinka en story, utan istället lyfta den. Och jag älskar dem för det. Det de har presterat är en serie bragder som lämnat mig andlös.

Med The Wolf Among Us bevisade Telltale ytterligare en sak: The Walking Dead var ingen enskild lyckoträff, ingen one hit wonder. Inledande Faith var cynisk, rysligt mysig och början på en mästerlig thriller. Sådana förväntningar tvingas Telltale anno 2014 leva med. Men en sak står klar: andra delen lyckas inte fylla de stora stygga skorna den första ställde fram. Det är bara väldigt, väldigt bra.

Bigby tar inte djupa andetag, han tar djupa bloss.

Smoke & Mirrors har ingen reell början eller slut. Det är en bro som knyter samma början med fortsättningen, som bäddar för vad som komma skall. Men tack och lov är det mer än så, det är också en bro med många pelare gjutna i rent berättarguld. Vi vet alla hur förutsättningarna ser ut: två mord på lika många dagar har satt det redan bräckliga Fables-samhället i gungning. Sheriff Bigby Wolf är vargen med den otacksamma uppgiften att nysta upp fallen och nosa sig fram till en lösning. Men efter inledningens vämjeliga cliffhanger blev allt plötsligt långt mer komplicerat.

Om att vara rädd och att vara ensam

Inledningen av Bigbys tvåa överraskar på ett dåligt sätt. Den första halvtimmen är oväntat pratig utan att säga särskilt mycket vi inte redan visste. I förväntade bladvändare är det en stor skuffelse. Jag vill ständigt knuffas framåt, nysta upp en gåta för att sekunden senare ställas inför två nya. Men plötsligt händer det. En vändpunkt som omkullkastar allt skakar liv i mig och berättelsen. Från den punkten har thrillern mig återigen i ett fast grepp. Den släpper aldrig taget.

Resan in i New York-natten är främst en historia om utsatthet och rädslor. Fables-världen är en kall värld. Bitvis känns det som om det inte finns plats för hjältar, utan bara förövare och deras offer. Men för mig är T.J., Mr. Toads son, en hjälte. Den lilla gröna grabben möter sin största rädsla när Bigby förhör honom. Han skakar, stakar sig på orden och är en stilstudie i hur man bygger trovärdiga personporträtt. Även om personen i just detta fall är en groda.

Hjältar kan vara gröna och två äpplen höga.

Och det Telltale gör med besöket på en strippklubb är för mig också en hjälteinsats. Neonskyltarna, bröstvårtorna och ålandet kring en strippstång hade kunnat bli flåsigt och pinsamt. Men det är inte porrigt, för det nakna är precis vad det ska vara: naket. Berättarna viker inte en tum från utsattheten och mötet med den inte längre jungfrulika sjöjungfrun biter sig fast.

Dessa blandas dock med något som här och nu ter sig som billig fanservice. Både Jack och Bluebeard har prominenta roller i serieförlagan. Men den forna seriemördaren Bluebeard gör ett kort inhopp, likaså Jack vars karismatiska plyte inte sällan briljerar i Willinghams serierutor. Även om de troligtvis får större roller längre fram ger de ett blekt första intryck.

Telltale tar oss till en sliskig strippklubb. Resultatet är oväntat fräscht.

Dialogerna är som alltid skrivna med den vassaste pennan. Jag stortrivs med de nyanser jag mejslar fram min Bigby med. Han kan vara hungrig som en varg men också from som ett lamm. Men bortom nyanserna finns inte samma kontraster som i Faith. Jag respekterar Telltale för att de vill tona ner de mest vämjeliga actionbitarna och bereda plats för något mer ensamt och utsatt, men likväl känner jag ibland ett sting av saknad.

Telltale är sin värsta fiende. Det tål att upprepas. The Wolf Among Us piskade upp orimliga förväntningar och bjöd på en ocean av omväxling och vändpunkter. Dithän når inte Smoke & Mirrors, men likväl är det berättande som briljerar och berör.

Skicka en rättelse