När Retro Studios, enormt hyllade för sin Samus Aran-tolkning, tog sig an Donkey Kong blev resultatet blandat. Men nu är de tillbaka, redo att kliva ur Rares skugga.

#Retro Studios nådde inte hela vägen med #Donkey Kong Country Returns. Apans återkomst lutade sig mot orättvis svårighetsgrad, viftkontroller och var inte ens nära samma plattformsklass som #Rares hisnande Super Nintendo-trilogi.

Hjärnorna bakom Metroid Prime hade en del att tänka på. Nu har de tänkt klart. Bananerna må vara frysta men värmen i #Tropical Freeze smälter alla tvivel.

Det coola vikingatemat sticker ut men är knappast det enda i apäventyret.

I trädhyddan firar Donkey Kong sin födelsedag tillsammans med Cranky, Diddy och Dixie. Allt är sådär rasande härligt som det bara kan vara innan en katastrof. Banantårtan ståtar mitt på bordet och ölsejdlarna är fyllda med en gul dryck. Bananöl, antagligen. Men allt vänds upp och ner när en armada av vikingaskepp uppenbarar sig med pingviner i randiga byxor och valrossar med slokande mustascher. De ser näpna ut men deras agenda osar av ondska. Inom loppet av några ögonblick har en iskall vinter blåst in över paradisön och blåst iväg aporna mot avlägsna horisonter.

Det är den ludna kvartettens långa väg hem, längs flertalet öar, vi får följa och den är som sagt festligare än sist. Redan tio sekunder in på min färd kastas jag i en fors och dyker med ett plask ner bland korallrev, skattkistor och hajar. Att äventyra under ytan var självklart redan i det tjugo år gamla originalet och det var trist att det saknades senast. Allra skönast är det att utforska undervattensruinerna med Dixie på ryggen. Den lilla flickan med det långa håret är en baddare på att få det blonda svallet att snurra och på så vis agera likt en rapp undervattensmotor.

De nya aporna berikar och belönar den som vet när styrkorna kommer bäst till pass.

Tillskotten i apfaunan är mer än kosmetiskt. Dixie, Diddy och Cranky har alla olika färdigheter. På land blir Dixies frilla en helikopter som låter henne sakta sväva neråt och även få en extra skjuts uppåt. Diddy flyger, precis som sist, över djupa avgrunder medan Cranky med sin vassa käpp studsar både högt och på de arma pingvinerna. Du som gått loss med käppen i Ducktales kommer känna igen dig.

Co-op med förhinder

Solospelaren får finna sig i att alltid uppleva strapatserna med en apkumpan på ryggen. Men med en vän vid din sida blir läget annorlunda – och tyvärr sämre. Tropical Freezes co-op är obegripligt nog inte optimalt. Kameran är snål med utzoomningar och tvingar mig och min medspelare att synka våra rörelser och hopp på ett sätt som sticker hål på spelglädjen. Inte blir det bättre när två viljor tvingas samsas om samma rakettunna eller gruvvagn. Det som annars är gruvligt kul blir en onödig prövning för tålamodet. Därför föredrar jag den långa vägen hem på egen hand.

Den är kittlande, ibland på gränsen till Rayman-vansinnigt. En stormande savann utmanar med sin kraftfulla motvind, men allt går från värre till värst när jag skjuts rakt in i orkanens öga och tvingas hoppa mellan sönderfallande plattformar samtidigt som jag parerar blixtrar. Och när jag tror mig ha ridit ur stormen märker jag att savannen står i brand. Jag upphör aldrig att förvånas, särskilt inte som allt strösslas med svåråtkomliga pusselbitar och galet gömda utgångar till nya banor.

De stiliga siluettbanorna återkommer.

Pingviner skjuter mig med sina fiskbågar, en bläckfisk stor som en mytologisk titan jagar mig med både bläck och tentakler genom ett undervattenskomplex och ovan molnen väntar en abnormt fet uggla som, efter en bananceremoni, anfaller mig med en armé av undersåtar. Och fartfärderna längs skrangliga spår är lika hisnande som sist – om inte mer. Retro Studios leker med vrickade perspektiv och vänder ut och in på banorna. I ett sågverk blir min vagn plötsligt massakerad av en enorm sågklinga och plötsligt finner jag mig susande på en björkbjälke nerför en vild fors.

Där Returns puttrade på i ett rätt väntat tempo är Tropical Freeze långt mer omvälvande. Visst, det finns några partier som inte drabbar lika hårt, det har inte den mest precisa kontrollen och alltjämt ett co-op som lämnar mycket att önska. Det är synd, för när flerspelarglädjen är som bäst är ger den enormt mycket. Var dock beredd på att den kommer både ge och ta. Och var ännu mer beredd på plattformscharm och glädjechocker.

Retro Studios har till sist klivit ur Rares skugga. Du gör rätt i att go bananas.

Då har du inte spelat Battletoads till NES. 22/02 Den där jävla posten... 21/02 Tror inte kontrollen är oprecis, utan ett designval från Retros sida. Var precis likadant på Wii. Dessutom så handlar det även om vad spelet körs på för TV/skärm. Input-delay är något som blir otroligt viktigt i ett spel som detta! 19/02 Tror resencenten refererar till "oprecis kontroll" och inte de själva fysiska kontrollerna 18/02 Helt med dig, men vi fortsätter för det är kul diskutera och ställa på kant, och som du beskrev är ju hur verkligheten ser ut. Men tänk om inte xbox och playstation varit i princip samma konsol med oväsentliga skillnader som de är nu så hade det varit... 18/02 Antecknar ner i min "komma ihåg lista". 18/02 Oj, jag håller inte alls med. Försökte spela lite co-op, men det var ju helt meningslöst. Det här spelet kan ha det sämsta co-opläget i plattformsgenren någonsin. Lägg till det oinspirerad, slö design och extremt otight kontroll, så har du ett spel jag... 18/02 Recensionen är perfekt förutom "Inte bästa kontrollen i klassen" som jag reagerade på. Med tanke på att du kan själv bestämma vilket schema samt vilken kontroll för hur du spelar tror jag problemet ligger i själva spelaren själv. :) Detta var nått GameT... 18/02 Inte bästa kontrollen i klassen Hur menar du där ? Du kan ju välja mellan olika kontrollscheman och välja att spela med Pro Controller eller med Wii Pad och andra saker med. 18/02 Måste skaffa spelet, trots sin klonkiga co-op. 18/02
Skicka en rättelse