I en döende värld har man inte mycket, men ett par lyckliga själar har åtminstone varandra. Och det är deras berättelse som avrundar hyllade The Last of Us.

Min kärlek till #The Last of Us har aldrig varit självklar. Den har satts på hårda prov av den milsvida klyftan mellan berättelsen och alla dessa omotiverade massmord. Knäckta ben, pölar av blod och knivhugg i nacken. Och så hade det en huvudperson utan lyskraft. Det hade Joel. I slutändan sa han och hans förkärlek till spektakulära avrättningar mig ingenting alls.

Men The Last of Us hade som titeln antyder också ett ”oss”. Det hade Ellie. Det var hon som fick mig att gå genom askan in i elden. För visst fanns det brännpunkter, även om helheten inte satte mitt hjärta i brand. Jämfört med The Walking Dead – jämförelsen är omöjlig att missa – saknades de vassaste berättargreppen.

Left Behind bygger upp två parallella berättelser med enorma kontraster.

Men nu ska jag berätta något för dig som gjorde mig förbluffad: jag saknar ingenting i Left Behind. I mina ögon trumfar det två timmar korta äventyret The Last of Us och är ett av de modigaste och vackraste dlc-paket jag nånsin upplevt. Allt tar avstamp i ett av huvudspelets mest kritiska ögonblick. En vän svävar mellan liv och död. Fångad i en vargavinter i ruinerna av ett köpcentrum tvingas Ellie famla efter halmstrån av hopp.

Sista natten med dig

I en annan tid i ett annat köpcentrum får vi samtidigt följa en parallell prequel-historia. Ellie har rymt från karantänzonen med sin allra bästa vän. Riley och hon stjäl en sista natt tillsammans innan de skiljs åt. Ingen av dem vet vad som väntar. Och det är just här #Naughty Dog lyckas fullt ut med det som var skevt i The Last of Us: de förenar berättandet med spelandet. Riley och Ellie tillbringar en lycklig kväll med att åka karuseller, ta bilder i en fotoautomat och dra dråpliga vitsar. Det är lättsamt, lekfullt och liknar det som otalet andra amerikanska tonåringar gjort i köpcentrum. Skillnaden är att detta utspelar sig i en döende värld.

De har inte mycket men åtminstone varandra.

Flera gånger häpnar jag över Naughty Dogs sätt att hantera de två vännernas känslor för varandra och deras värld. Det finns något väldigt vackert i hur Riley säger åt Ellie att blunda framför en trasig arkadmaskin, hur hon med andakt instruerar henne vad knapparna innebär och sedan lotsar henne genom en hopdiktad beat 'em up-batalj. Den är ju bara på låtsas men känslorna är äkta.

Kontrasterna mellan allt detta och den kalla resan genom det nutida köpcentrat är milsvid. Vi kastas mellan förhoppning och förtvivlan. "Jag släpper dig inte", flämtar Ellie. Men hon håller inte längre om en vän utan kramar en förbandslåda.

Många av de byggstenar som rymdes i The Last of Us får plats i Ellies ensamma del av storyn. Det handlar om stealth, strider och utforskande. Det handlar om att smyga sig förbi horder av clickers. Det handlar om att balansera på ventilationstrummor över ett hav av elektrifierat vatten. Naughty Dog prövar också nya grepp genom att släppa loss både mänskligt och zombiefierat motstånd i samma strider. Jag tycker om det – främst för att vi slipper det ständiga gottandet i närgångna avrättningar. En välriktad tegelsten är allt som behövs för att Ellie ska kunna följa stridens hetta på avstånd.

En skärva av en förlorad värld.

Nej, jag saknar ingenting. Däremot hade jag gärna tonat ner den sista halvtimmens strider. Det känns fel att Ellie plötsligt skjuter människor på löpande band. Jag köper inte att hon gör det för att hon måste, snarare känns det som om Naughty Dog gör det för att de måste. För inte kan väl ett spel leva på grund av några "himla känslor".

Men precis så är det. Left Behind bärs upp av känslorna. Det är en modig och varm berättartriumf. Slutet kommer snabbt och när eftertexterna rullar är jag inte riktigt redo att ta farväl. Därför fortsätter jag tänka på flickorna som blev kvar. Trots kaoset som styr världen kring Ellie och Riley ger de inte upp. De kämpar för varje sekund tillsammans, hur många eller få de än har kvar. För de har varandra, och det är en kärlek som är självklar.

Skicka en rättelse