När Konami la ut sin vampyrsaga på en oprövad utvecklare fruktade många ett magplask. Men världen hade fel, och Mercury levererade. Nu gör de det igen.

#Mercury Steams omstart av Castlevania var en slowstarter. Gabriel Belmont harvade runt i träsk, gick vilse i gråbruna tunnlar och den där känslan av storslagenhet stod inte att finna hur djupt in i skogarna vi än lunkade. Men sedan hände något. Tempot stegrades och de gudomligt vackra bergskedjorna och ruinerna började allt snabbare fyllas med onda varelser och djävulskt raffinerade vändpunkter.

Dracula är tillbaka med både svärd, piska och kaosklor.

#Castlevania: Lords of Shadow 2 är ingen slowstarter. Snarare det omvända. Från första sekund, när Dracula reser sig från sin tron med en blodig kalk i näven, är hans resa ett drama utan pardon. Ta bara första halvtimmen: mörkrets prins kräks kaskader av blod, störtar en titan hög som en skyskrapa, bollar med sina fiender som om de vore små möss och utlöser en slags ohelig atombomb.

Men, tro det eller ej, det var länge sen. För efter inledningen hinner ett helt millenium passera och när Dracula stapplar ur sin grav möter han en storslagen metropol, en helt ny värld. Och det är en han inte vill vara en del av. All sorg och tragik mörkrets prins upplevt har tagit ut sin rätt och han antar rollen av en högst ofrivillig antihjälte. Draculas enda önskan är att dö men för att få den uppfylld måste han ta sig an Satan. Igen. Hårda bud.

Lavagrottor och parkeringshus

Det är en kittlande premiss som leder till ett äventyr som dryper av självförtroende. Men det är också ett spel med en vågad smaklöshet. För samtidigt som Dracula rusar genom forskningslabb och längs avenyer finns ett slott i periferin som ständigt drar honom tillbaka till 1000-talet. Och därför samsas då med nu, därför möter vi både cyborger och demoner, och därför får vi besöka både parkeringsgarage och lavagrottor.

Draculas resa är actionfylld men också en familjesaga.

Även om många syner är nya är känslan densamma, åtminstone i de väloljade striderna. I sina bästa stunder – och de är många! – är de briljanta. Dracula voltar över demoner för att hugga dem i ryggen och vältajmade blockeringar resulterar i kontrings-combos. Det är akrobatik och piskrapp om vartannat, men också kaosklor som krossar sköldar och avslutningar där Dracula biter halsen av motståndet. Visst är mycket sig likt sedan sist, och mycket känns igen från God of War och [i]#i[/iBayonetta"]. Men varför återuppfinna hjulet när det redan rullar?

Däremot träffar inte Mercury alltid rätt med sin vision. Idéer som till en början framstår som lysande tappar kraft när de återvinns in absurdum. Detta är överlag något många utvecklarhus bommar: istället för att göra det bästa av timmarna de har dubblerar de med lika många urvattnade timmar. Speltid säljer, men kvaliteten får tyvärr lida när kvantiteten premieras. Så även för Dracula. Att besitta fiender, frysa vattenfall till is och förvandlas till en råtta och ila genom ett ventilationsschakt är kalaskul en gång, men knappast många fler än så.

Mörkrets prins klättrar som en apa men biter som en vampyr.

Och det är klart, ibland känner jag ett sting av saknad. Lords of Shadow 2 är mer öppet för utforskande än föregångaren men ändå långt från den där fusionen av Castlevania och Metroid. Å andra sidan var det inte många år sedan vi ryste av obehag när #Konami utannonserade en ny vampyrsaga i 3D. Pixlar har de alltid behärskat medan polygonerna gäckat Dracula och Belmont-klanen. Nu frågar vi oss inte längre huruvida Castlevania i 3D blir bra, utan snarare hur bra det blir.

Den här gången blev det alldeles strålande. Det pompösa äventyret är välspelat, välsmort och väldigt välkommet. Vid sidan om de sadistiska striderna och miljöerna är det berättelsen som glänser. Du skulle kunna kalla den en vampyrsåpa och jag skulle ge dig rätt. Men den levereras samtidigt med sådan pondus att den är omöjlig att värja sig från. Det finns en kärlek i hantverket som gör att jag på stående fot vill lämna över Castlevania till Mercury. Men nu är det slut, detta var deras final. Och de har gjort det alldeles charmant.

Skicka en rättelse