Jazzpunk inspireras av Den nakna pistolen och Monty Python. Sämre förebilder kan man ha och föga förvånande är det något av det konstigaste vi spelat.

En hemlig agent i trenchcoat ger mig en underlig manick för att skjuta ner tre duvor. Jag springer runt i en grönskande park, bland lövtunna träd för att knäppa de stackars fåglarna innan jag återvänder till agenten och meddelar att uppdraget är slutfört. Min belöning? Att mannen får en paj kastad i ansiktet. Välkommen till #Jazzpunk.

Sanningen kan göra ont.

Det bisarra äventyret har vuxit fram i de galna hjärnorna hos tvåmannastudion #Necrophone Games, som hämtar inspiration ur gamla serietidningar och parodifilmer i stil med Den nakna pistolen. Spektaklet utspelar sig i en surrealistisk verklighet där det kalla kriget fortfarande håller världen i sitt skoningslösa grepp med allt vad det innebär av spionage och cyberbrottslighet. En lockande premiss med humor som drivmedel och stabila förebilder som inspiration.

Den som ger sig in i den galenskap som är Jazzpunk bör valla skidorna ordentligt och klä sig för kallt väder. I det svindlande referensslalomet skrockar jag nöjt när jag öppnar en bröllopstårta och får spela ett parti Wedding Qake – en avskalad variant av #Quake 3 där brud och gäster skjuter ihjäl varandra med champagneflaskor och tårtor. Men minst lika ofta faller referenserna platt. På stranden träffar jag en sköldpadda, och när jag trycker på skalet dyker det upp en röd bandana och två sai-vapen i en solklar flört till Raphael från Teenage Mutant Ninja Turtles. Jag avgudade de muterade sköldpaddorna när jag var yngre, men ändå rör det mig inte i ryggen att min idol från det förflutna gör ett gästspel. Det krävs helt enkelt mer än ett "Titta vi känner till Turtles!" för att jag ska imponeras.

Bortom den märkliga fernissan döljer sig ett äventyr med toppar och dalar.

Och så här ojämnt fortsätter det genom det cirka två timmar långa äventyret. Jag går runt och trycker på slumpmässiga saker i omgivningarna för att få en referens, ett minispel eller kanske ett skämt. Ibland fungerar det, ibland inte. Det är lekfullt och kreativt men sällan så kul det borde vara. Fast det beror ju helt på vad man har för sorts humor. Bland pruttkuddar och pajkastning har jag svårt att hitta den där briljansen som finns i de bästa bitarna av #Octodad: Dadliest Catch och väl valda delar av peka och klicka-genren. Det går dock inte att föneka Jazzpunks charm, även om det oftare är konstigt snarare än roligt.

Skicka en rättelse