Vyn från vårt luftslott är inte så hisnande alla gånger och det är något som inte stämmer när inbrott blir blir mer slentrian än spännande.

Efter all besvikelse, ilska och känslor av förräderi som följde släppet av det förkastliga #Dungeon Keeper Mobile kanske det inte låter så värst upphetsande med ännu ett strategiskt äventyr i putslustig fantasy-skrud som nyttjar free-to-play-modellen. Och är det något som är mer tröttsamt än tarvliga f2p-spel måste det väl vara ordet ”epic”. Lyckligtvis har Ubisofts satsning lite mer att erbjuda än bondfångeri och tio år gammal meme-humor.

Spelet tar sitt avstamp i Opulencia, ett rike bland molnen som bokstavligen består av luftslott och du är det senaste tillskottet till det leviterande kvarteret. Grannsämjan är dock inte på topp eftersom alla konstant bryter sig in i varandras borgar, slaktar hela vaktstyrkan och roffar åt sig så mycket guld och skatter de kan komma åt. Det gäller alltså att addera monster och fällor till sin hemvist för att stoppa sina tjuvaktiga grannar från att komma åt ens dyrbarheter. Paralellt med detta levlar du upp din hjälte med nya egenskaper och utrustning så att du kan ta dig an tuffare fästningar och tjäna på dig mer kosing för att i sin tur uppgradera din egen boning.

Vy från ett luftslott

Ena halvan av spelet är en renodlad hack-n-slashig dungeon crawler enligt den mest grundläggande modellen. Ditt äventyr startar när din hjälte spatserar in genom en slottsport och sedan är det bara att ge sig i kast med de fällor, vakter och andra defensiva tilltag som boendets ägare har placerat ut. Det är en överlag kompetent, om än nedskalad, variant av en väl beprövad formel, med slott som sällan tar längre än tre minuter. Ha dina klickarfingrar uppvärmda och redo. När du inte begår väpnat inbrott spenderar du dina surt förvärvade tillgångar på att uppgradera din egen fästning. Inledningsvis finns enbart ett magert utbud av monster, fällor och rum att använda men ju mer guld och Life Force – spelets version av mana - du plockar på dig, desto större kan du bygga och ju mer intressanta inredningsdetaljer kan du homestaga ditt lyxiga fort med.

Slentrianinbrott

Till en början är det också ganska kul att springa igenom spelarskapade nivåer och plocka på sig skatter, men det tar inte lång tid innan repetitionen sätter in. Eftersom du nästan alltid ger dig på andra bostadsinnehavare på samma level möter du sällan några överraskningar på andra sidan vallgraven. Samma monster, samma stengrå rum och samma fällor dyker upp konstant. Eftersom de estetiska uppgraderingarna kräver riktiga pengar är det bara att vänja sig med ständigt upprepande, personlighetsbefriade stenkorridorer.

En vanlig dag i Kronfågel-fabriken

Problemet att bygga ett helt spel på användarnas egna skapelser är att få spelare besitter dessutom varken kunskapen eller tålamodet att konstruera intressanta utmaningar, något som spelet i själva verket omedvetet belönar. Eftersom allas främsta mål är att hindra andra spelare från att besegra deras försvar finns det ingen anledning att designa välbalanserade, intrikat utstuderade nivåer, när man precis lika gärna bara kan dumpa enorma kluster av de starkaste monster man har råd med och hoppas det räcker. Framför allt på de lägre nivåerna lever en bekymrande majoritet av skapelserna efter den fantasilösa designfilosofin.

Ett annat återkommande störningsmoment är behovet att spela igenom sitt eget slott varje gång man gör en förändring. Tanken är säkert god i grunden, men det tar glädjen från att finputsa sin borg när du vet att du sedan måste dra dig igenom hela skiten om och om igen för att aktivera förändringarna. Ibland fann jag mig mitt i en validationsrunda, varpå jag upptäckte något jag skulle vilja justera, men struntade i det eftersom jag då skulle behöva dra mig igenom samma gamla layout för hundrade gången. Ju större ditt slott blir, desto mer frustrerande blir detta, och desto mindre sugen blir man på att bygga ut och pula med detaljer.

Det är, som alltid, kul att bygga sin egen monsterfyllda dödsfälla

Mighty Quest låter verkligen som ett spel som borde vara betydligt bättre än det faktiskt är. Det är uppenbart ambitiöst och genomgående precis lagom tillfredsställande för att man ska drivas framåt, men det är sällan man verkligen har riktigt kul eller blir ordentligt uppslukad i sitt slotts utveckling. Det är liksom bara okej. Striderna är okej, byggandet är okej, presentationen är okej. Trots sina ambitioner att vara något bättre än sina jämlikar blir Mighty Quest sällan så mighty eller epic som det utlovar, men ibland är ett okej tidsfördriv bra nog.

Skicka en rättelse