Efter idel förseningar och censurchockar är Cartman, Kenny och Butters till sist här. Och det i ett rollspel som ironiserar hela genren, men samtidigt frälser den.

Vet du vad? Jag har lärt mig något idag. Eller rättare sagt: jag har lärt mig väldigt mycket idag. Som att nazizombiekossor är farliga och att även avföring kan ha drogproblem och trassliga familjeförhållanden. Och nu finns inga tvivel kvar: så länge jag gör mitt bästa är Jesus med mig, Han finns alltid vid min sida. Ja, förutom i bossfajter där Hans heliga maskingevär är värdelöst, förstås.

Men främst har jag lärt mig att #South Park: The Stick of Truth var värt väntan. Det lämnar mig med känslan att om jag så skulle uppleva ytterligare en miljard spel under min livstid skulle inget vara som det här; lika bisarrt, likadant, lika ”oh, no you didn't”-sjukt. Jag är superseriös. Eller ”super cerial”, som Al Gore skulle sagt.

Cartmans bakgård är hans borg, bokstavligen.

Det är en vanlig dag i den där avlägsna staden bland Colorado-bergen. Fåglarna kvittrar, snön gnistrar och i rollen som den nya ungen börjar min färd mot det okända.

Är det något South Park präntat in mig sedan det sena 90-talet är det att här finns inget som stavas ”vanlig”. Inom loppet av några minuter har Cartman värvat mig till KKK på sin bakgård (ja, alltså kungadömet Kupa Keep) och ett tusenårigt krig mellan människor och alver. På den ena sidan, vår sida, hittar vi bland annat trollkarskungen Cartman, prinsessan Kenny och Scott Malkinson vars lojalitet är lika obotlig som hans diabetes. Vi kämpar mot alverna, andra South Park-kids, om en kvist. För den som kontrollerar den kontrollerar också universum. Logiskt nog.

Krigare, magiker, tjuv eller – jude?

Främst är The Stick of Truth en dråplig satir på rollspelsgenren. Staden antar rollen som den där öppna fantasyvärlden fast slotten är i det här fallet av papp, garage är grottor proppade med skatter och den kommunala skolan har förvandlas till en dungeon fylld med ondskefulla gingers. Sir Timmy (”Timmy!”) låter mig idka typiska snabbresor och alldeles i början av äventyret ber Cartman mig att välja klass. Krigare, magiker, tjuv eller jude – hur ska jag välja? Smeden Clyde delger mig råd och rykten för ynka två dollar. Hans råd? Spendera inte pengar på råd och rykten.

Episk Randy. Episka fisar.

Storytunga uppdrag där jag samlar ihop KKK:s starkaste soldater blandas ut med banala sidospår, så som att plocka en blomma till prinsessan Kenny, döda råttor i en källare eller hitta Jesus (bokstavligt talat). Hjälten, han som är jag, är som sig bör knäpptyst. Och det är ett faktum ungefär varenda en av South Parks brokiga skara gör sig lustig över. Överlag ägnar #Obsidian enorm energi till att smäda genren de fått oss att dyrka. Men inte ens all satir i världen kan få mig att bortse från Obsidians fingertoppskänsla för briljanta rollspel.

Föregående Nästa
Skicka en rättelse