Plantorna och zombierna trappar upp konflikten och beväpnar sig i ett tokroligt onlinekrig för tillbakalutade spelare. Men rötterna når inte särskilt djupt.

Vinden susar och solen ler när jag springer med andan i halsen över en perfekt trimmad gräsmatta i den idylliska villaförorten. Men det handlar inte om en fotbollsmatch eller ett parti lustfylld kubb mot grannarna. I händerna håller jag inte någon krocketklubba, utan ett överdimensionerat gevär, och mina kamrater står inte och gafflar vid grillen – de dör som flugor.

Paniken slår rot när fienden är överallt: de sitter på på hustak, väntar i snäva gränder och smider ondskefulla planer på en rutschkana. I himlen flyger en stor vitlök som skjuter majs, och jag gör mina kompisar sällskap i det smaragdgröna gräset när en överlycklig solros mördar mig med en solstråle.

De grönsaksrelaterade hatbrotten eskalerar när #Popcap tar sin populära pysselserie Plants vs Zombies och gör onlinepangare av den. Med en arsenal av dödliga vapen blir zombierna än mer potenta motståndare för grödorna som i sin tur skjuter ärtor, kaktustaggar och explosiva bönor för att försvara sig. Det är precis så galet som det låter och härligt kaotiskt när 24 spelare gör upp på oväntade slagfält bland lekplatser, insomnade hamnstäder och lyxiga villor.

Villaidyll minus idyll.

Med en “fullt ös medvetslös”-filosofi förälskar jag mig i upplägget redan efter första fraggen. Varje lag har fyra klasser som går att levla individuellt beroende på hur jag sköter mig i striderna. Det går också att utföra uppgifter som hjälper på traven, till exempel återuppliva fallna kamrater, ha ihjäl en viss fiendeklass eller använda ett särskilt vapen. Det får mig investerad i både den pågående striden och spelet som helhet, där jag får en god anledning att utföra sysslor som hjälper hela laget.

Jag tjänar också mynt medan jag krigar, som jag lägger på paket med slumpmässiga vapenuppgraderingar och kosmetiska detaljer. Ett par tuffa kiwiglasögon är precis vad min solblomma behöver och en stilren bandana till min zombiekrigare gör att jag sticker ut från mängden. Men det kanske viktigaste är att jag även kan låsa upp helt nya varianter av grundklasserna. Zombielagets fotsoldat använder ett standardvapen med lång räckvidd, medan den alternativa tank commander-figuren föredrar en närstridsbetonad bazooka. Varje klass har hela fem sådana här varianter som går att låsa upp, så den som vill samla allt har verkligen mycket att göra och en saftig morot för att fortsätta spela.

En något innehållsfattig ratatouille

Fast den främsta anledningen att ge sig in i grönsakskriget är förstås att det är förbaskat kul. De första timmarna förtrollas jag av de färgglada miljöerna, där många spelare bidrar till sötchocken genom att vissla till den trallvänliga musiken (mute-knappen är ibland en välsignelse). Att gömma explosiva potatisminor och se hur vårdslösa zombier flyger i luften är en ynnest, likaså att glida runt på en tryckluftsborr med en fet, odöd ingenjör och göra rotmos av fienden. Men efter några timmars intensivt slagsmål visar det sig att Garden Warfare, inte särskilt överraskande, tillhandahåller en ganska ytlig typ av underhållning.

Kartorna är få och det finns endast tre spellägen. Utöver klassisk team deathmatch serveras en “anfall och försvara”-variant där zombierna ska erövra växternas kontrollpunkter. Garden Ops är ett hordeläge där fyra spelare försvarar trädgården mot vågor invaderande zombier. Det dröjer inte länge förrän jag törstar efter mer.

Härligt intensiva och underhållande strider.

Jag är inte någon dödsmaskin första gången jag leker kaktus-sniper i trädkojan, och inte heller världens mest omvårdande fältsjukvårdare de första trevande omgångarna som zombifierad forskare. Ändå krävs det inte särskilt mycket träning innan jag känner att det inte går att ta klasserna mycket längre – att jag inte kan bli bättre. Garden Warfare är lite för rakt på sak, för enkelt att bemästra, och tillsammans med ett begränsat utbud av spellägen och kartor dämpas min motivation att verkligen djupdyka ner i den annars så lustiga och intensiva konflikten.

I små doser är Plants vs Zombies: Garden Warfare ett underhållande onlinekrig med roliga klasser och ett trevligt system för karaktärsutveckling. En värdig actiontolkning av de populära tower defence-spelen. Popcap kommer dessutom gödsla med fler kartor och spellägen framöver, men fram tills dess är det inte snack om någon rekordskörd, och den som är sugen på mer än ett roligt tidsfördriv riskerar att få en omogen tomat på tallriken istället för en läcker vegobuffé.

Skicka en rättelse