Del två av The Walking Deads andra säsong är här, och inte ens quick time events kan stoppa ett Telltale Games i sitt livs form.

Orden har aldrig riktigt räckt till. Om någon stackars sate som står utanför den bubbla som är #Telltales The Walking Dead bett mig beskriva storheten har orden inte blivit de jag vill. Brandtalet har kommit ur min mun som banala, rumphuggna meningar: "Det är sorgligt, liksom. Det gör ont. Det har val som känns, karaktärer som är på riktigt... Vad sa du? ’Coola zombier’? Nej, men du fattar inte."

Att övertyga någon som inte levt sida vid sida med Clementine under de senaste åren är en rejäl utmaning. Men om jag någon gång får frågan igen kommer jag sätta personen i fråga framför en skärm och just det här avsnittet, del två i den andra säsongen. När jag återvänder nittio minuter senare kommer han eller hon förstå. A House Divided har allt som gör att jag dyrkar The Walking Dead. Det är ett Telltale i sitt livs berättarform. Och den här texten får bli mitt brandtal.

Att vittnena sällan släpptes in hängde mer på hygienen än attityden.

Allt That Remains lämnade oss med kniven mot strupen. Eller rättare sagt: en hord med zombier som girigt sträckte sig efter våra strupar. Och nu är Clementine fast. Tillsammans med ett av de nya ansiktena har hon målat in sig i ett hörn. Han är utom sig av sorg: "Varför lämnade du min vän?" Jag låter Clementine svara som det är: "Han hade blivit biten." Kort, hårt men sant.

Kanske väljer du att spela din Clementine på ett annat sätt. Men min har formats av undergången och blivit hård som sten. När hon flera dagar senare står inmålad i ett nytt hörn med en annan vän, stirrande rakt in i en gevärspipa, får jag en känsla av déjà vu. Hennes kompis ber henne prata med deras potentiella baneman: "För inte kan han väl skjuta en liten flicka?" Min Clementine svarar: "Jag skulle göra det." Kort, hårt men sant.

En skattkista av gyllene berättande

Inledningen är stark men bara ett smakprov på vad som komma skall. En ny antagonist gör sylvass entré. Carver för från första stund mina tankar till serieförlagans psykotiske guvernör, men från andra inser jag att han är ett manipulativt monster som står på alldeles egna ben. Hans hesa stämma skär i luften och snart vet jag inte hur jag ska hantera honom, eller om det ens går. Michael Madsen gör en oförglömlig insats i rollen som skitstövel.

Händelserna på den här bron får saliven att torka i munnen. Och då återstår halva spelet.

Och de korta men intensiva quick time-episoderna är de bästa Telltale gjort. I sin grund är mekaniken unken och exploaterad av slöa utvecklare. Men här blir den något helt annat. På en bro, omringad av zombier, äger en actionstinn händelsekedja rum. Telltale får fram det filmiska, det djupt dramatiska samtidigt som de gör så att jag känner mig delaktig. Efteråt är jag torr i munnen. Det är precis så här qte ska göras. Och då är detta ändå bara en föraning om den andra halvan av avsnittet.

För även om actionbitarna är mäktiga är det knappast för dem jag kommer minnas A House Divided. Istället är det dialogerna som skiner starkare än någonsin. Och de gör det mycket tack vare att valen Clementine gör, de meningar jag väljer att hon yppar kan bygga och rasera relationer. Men de är mer än så, de kan faktiskt göra skillnad på liv och död. Om dessa i långa loppet kommer betyda lika mycket som de gör just nu återstår att se. Här och nu framstår emellertid mina beslut som de tyngsta jag någonsin fattat i The Walking Dead.

Trots bleka förutsättningar i de vandrande dödas värld finns utrymme för vardagligheter.

Hit hade vi aldrig kommit om inte Telltale kunnat skriva färgstarka karaktärer eller vågade ta sig an vågade ämnen. Homosexualitet, religion och, åtminstone antar jag, förståndshandikapp är en del av berättelsen. De är inte stora bitar men de räcker för att skänka karaktärerna en mänsklighet få andra spel lyckas med.

En annan anledning till varför A House Divided träffar så djupt är nyanserna. Man skulle kunna tro att vi vältras i ångest, hjärta och smärta. Men det är bara en del av sanningen. Här finns stunder av värme och hopp, som jag girigt suger i mig. Här finns stunder som knyter an till både första säsongen och sidohistorien 400 Days. I skenet från en varm brasa och med minnen från förr förstår jag varför Clementine fortsätter kämpa. För en kort stund får hon leva istället för att överleva.

Och för en gångs skull känns det som om orden räcker till.

Do it! du har en fantastisk (och skitjobbig) resa framför dig! :D 12/03 Tackar för bra svar, blir att köra från början :) 11/03 Precis som andra redan har sagt så BEHÖVER du inte första spelet, men det finns egentligne ingen anledning att INTE köra det först, säsong 2 är en direkt fortsättning av det och har man inte kört första säsongen missar man väldigt mycket av det emotione... 10/03 Nu skrev jag mitt inlägg till fel person men du behöver som sagt inte det nej. Men jag skulle rekommendera att du spelar S1 först. Det finns ingen anledning att skippa det och du kommer njuta och tycka om S2 så mycket mer om du spelar början först. 08/03 Tycker också att man fattar mer om man spelar Season 1 först. Riktigt svårt tycker jag att hänga med och bry sig om Clem, och eventuella karaktärer man får se igen om man inte spelat början först. Givetvis kan man skippa S1 och spela S2 men det finns... 08/03 Den är fristående. Men har du kört season 1 så följer dina val med till season 2. 07/03 En novis fråga, är det en expansion? Behöver man season 1? 06/03 Avsnitt två hade varit kul att spela men det gapar tomt på PSN! 06/03 Steam versionen. Det är lite synd att såna här problem uppstår speciellt när avsnittet var försenat också, och så får man se att episoden smäller in en 5a dessutom! I have to fix this NOW! Grejen är att den hittade saven först men så fick windows 8 för... 05/03 Handlar oftast om att det är två save kopior i olika mappar på datorn som kämpar om vilken av dom som ska användas i spelet. Finns guider om du googlar hur du kan gå tillväga för att se till att båda kopiorna är up-to-date. Första walking dead avsnittet... 05/03
Skicka en rättelse