För länge, länge sedan – ja, alltså 1995 – levererade en stork två bebisar till deras föräldrar. Trodde han. Nitton år senare tar berättelsen vid där den slutade och det visar sig att Baby Mario och Baby Luigi inte alls kom rätt. Nu är storken på väg i expressfart över stjärnhimlen för att ställa allt till rätta. Men tji fick han. Plötsligt dyker Kamek upp, kidnappar Luigi och råkar samtidigt tappa Mario.

Lyckligtvis fäller Mario ut sin blöja till en fallskärm och dalar lugnt och stilla ner till alla yoshis paradisö. Olyckligtvis har Baby Bowser gjort paradiset till sitt och nu måste Mario, tillsammans med en mångfald av yoshis, utforska ön för att störta Bowser och rädda Luigi. Sött så det förslår.

Pliktskyldiga plattformar och fantasilösa bossar.

Men början är bedrägligt nostalgisk. Den berättar i princip samma historia som i #Yoshi's Island till SNES. Men #Yoshi's New Island lyckas inte bära upp namnet av en klassiker. Det lyckas inte ens leva upp till de två bortglömda DS-delarna. Allt som finns kvar är en blek skärva av något som en gång var fantastiskt.

Och det är ju en slags bragd. Särskilt med tanke på att #Arzest gör det till en sport att inte lyfta in några egna idéer. Ja, förvisso har vi klassiska partier där Yoshi förvandlas till ballong, ubåt och gruvvagn – och vi tvingas styra honom med hjälp av gyrot. Men låt oss göra varandra en tjänst och glömma bort de här skeva bitarna. Nej, i övrigt är idéerna mestadels återvunna men utan finess och med en kontroll som inte alls är lika gjuten som 1995. Arzest gjorde om och de gjorde fel.

Enorma ägg (som ibland är av metall) är knappast en ny idé som sprudlar.

Den som kan sitt Yoshi's Island vet vad vi kan vänta: äggkläckning, äggsiktning och äggkastning. Yoshi själv samlar röda mynt, blommor och stjärnor. Och nåde honom om han tappar Baby Mario som då brister ut i ett illvrål som får mina hörlurar att vibrera. Bäst för Yoshi att göra sina patenterade glidhopp för att fånga in glinet.

Yoshi' New Islands största skuffelse är utan tvekan bandesignen. Under de första tre världarna hoppar jag pliktroget och odramatiskt mellan plattformar. ”Snart händer det nog något”, tänker jag. Det gör det inte. Jag knuffar chomp-klot, skjuter ner hinkar med mynt och parerar sömniga molnmissiler. ”Sömnig” är också ordet som sammanfattar hela upplevelsen. Faller du är det bara att klättra upp. Missar du är det bara att lägga an ett nytt ägg. ”Men det är väl menat för yngre gamers?”, hör jag någon fråga. Min motfråga blir: gillade du att ha tråkigt som barn?

Slutresultatet är alltså ingen katastrof, men väl ett sömnpiller.

Inte ens den visuella stilen träffar rätt. Det som en gång var en sprakande kompott av pastellkritor och oljefärger ser nu ut som något massproducerat. 3D-effekten är ett tunnt skämt. Det enda Yoshi's New Island till sist lyckas med är att väcka minnena från Yoshis gamla ö till liv. Så jag återbesöker den istället. Gör det du också.