Tio år efter att vi lämnade Tidus, Yuna, haven, ängarna och Zanarkand bakom oss är det dags att återvända. Och kärleken till Spira spirar på nytt.

Mina minnen är högupplösta. När jag kliver in i dem vibrerar #Final Fantasy X av liv. Spira har kristallklara hav och pilgrimsfärden mot Zanarkand tar mig längs böljande fält med oändliga horisonter och lika oändligt höga bergskedjor. Allt är krispigt och allt är omsorgsfullt detaljerat. Allt är perfekt. Men mina minnen ljuger. I själva verket är Final Fantasy X inte alls så vackert som jag diktat ihop. Minnen har en fräck tendens att göra HD-remakes av sig själva. Speciellt lågupplösta PS2-minnen.

En klassisk vy i ny HD-skrud.

"Det är inte nog men det är tillräckligt", säger Yuna i prologen till #Final Fantasy X-2. Men hon tillägger också: "Fast... det är inget fel i att vilja ha mer, eller hur?" Och #Final Fantasy X/X2 HD Remaster är just detta: mer. Den nätta men fullständiga samlingen gör till sist mina minnen rättvisa.

Final Fantasy X är ett fantastiskt jrpg och #Square Enix har gjort ett fantastiskt jobb med att HD-restaurera det: omstöpta texturer, nya karaktärsmodeller och allt presenterat i 1080p. Givetvis skiner PS2-arvet då och då igenom. En del npc-modeller är horribla och även huvudpersonerna saknar liv och lust i sina ansikten. Men ändå, den nya fernissan gör att Tidus resa till världens ände ser mer ut som 2014 än 2001.

Kärlekshistorien mellan Yuna och Tidus är söt men såsig.

Tetsuya Nomura fick återigen chansen med karaktärsdesignen – och som han tog den! Han har strösslat Wakka, Lulu och Kimahri med fler blixtlås, läderbälten och sönderstylade kreationer än vad som borde vara möjligt. Men vet du vad? Det funkar. De färggranna kostymerna smälter samman med den sprakande världen. De sju frontfigurerna har dessutom tillräckligt med personlighet för att fylla ut kreationerna, även om röstskådespeleriet bakom dem oftast underpresterar å det grövsta. Den ökända skrattscenen är bara toppen av isberget.

Hjärta, smärta och blitzball

Men bortom skratten trollbinder fasaden. Hantverkarna på Square Enix är mästerliga på att bygga spelvärldar. Spira, som sett till design och arkitektur troligtvis är det mest asiatiska de har gjort, är inget undantag. Allt från små detaljer som Aurons sakeflaska och Lulus moogles till hur jag steg för steg låser upp det mystiska Al Bhed-språket fascinerar. När Kilika krossas av jättelika Sin flödar känslor, liksom spelglädjen flödar när jag tar mig an Spiras svar på vattenpolo: blitzball.

Striderna briljerar både i X och X-2.

Berättelsen, som på sedvanligt Final Fantasy-vis doppats djupt i såsig sentimentalitet, gör mig däremot kluven. Å ena sidan köper jag Tidus faderskomplex och spirande kärlek till Yuna. Å andra sidan framförs historien på ett sätt som gör att jag ständigt har skämskudden nära. Tidus är ingen typisk tyst hjälte. Han säger konstiga saker, gör konstigare gester och är så långt ifrån Cloud och Squall vi kan komma. Han är den där sabla tonåringen som tror att världen kretsar kring honom. Men en sak måste vi ge honom: den gör faktiskt det.

Fast där tiden sprungit ifrån vissa av delarna ståtar striderna som tidlösa. Final Fantasy-strider har aldrig varit bättre, varken då eller senare. Flytet är makalöst och spelet ställer ständiga krav på enkla men effektiva val. Och du straffas inte om du byter spelpjäser mitt i stridens hetta; snarare uppmuntrar spelet dig till det. Mötena med eldbollar och bahamuts fortsätter att skina i Final Fantasy X-2, men det var samtidigt en rak uppföljare som avskyddes av många.

Final Fantasy sneglar på Charlies änglar. Detta är resultatet.

Hatet är onyanserat, om du frågar mig. X-2 är definitivt inte lika allvarsamt utan tar snarare in en fräsch lättsamhet i formulan. Yunas, Rikkus och Paines Charlies änglar-konstellation är medryckande och deras resa förstärks av eggande minispel som chocobo-uppfödning, machina-utgrävningar och – givetvis – mer blitzball. Det X-2 saknar i det pompösa tar det igen i det lekfulla. Många spel skulle må bra av att inte ta sig själva på alltför stort allvar.

Och trots sina olika toner smälter de två berättelserna ihop med varandra. De känns som en helhet. Lägg där till den korta mellanfilmen Eternal Calm och epilogen Last Mission. I en värld som präglas av ofärdiga HD-samlingar med godtyckligt innehåll framstår därför Final Fantasy X/X2 HD Remaster som komplett. Det är två fantastiska men olika jrpg-resor jag minns med värme, och som det är en ynnest att skapa nya minnen tillsammans med.

Skicka en rättelse