Chrono Trigger skapades av ett riktigt dream team - japanska rollspelsvärldens motsvarighet till Chicago Bulls tidiga 1990-tal eller Edmonton Oilers makalösa 80-talssvit. Final Fantasy-pappa Hironobu Sakaguchi skapade tillsammans med Dragon Quests Yuuji Horii ett blytungt mästerverk till Nintendos åldersstigna Super NES.

Samtidigt som omåttligt populära Dragon Ball-skaparen Akira Toriyama illustrerade och kompositören Yasunori Mitsuda fick sitt definitiva genombrott. Utöver ett par nya sidouppdrag och områden att utforska, samt en välbehövlig nyöversättning av det japanska originalmanuset, är det mesta sig likt. DS-konverteringen drar nytta av pekskärmsfunktionerna men spelet går lika bra att spela på klassiskt vis för dem som föredrar det.

Chrono Trigger är ett unikt japanskt rollspel som tack vare sin innovativa speldesign än idag känns fräsch och inspirerande. Istället för slumpmässiga strider står det spelaren fritt att i många fall själv välja när man vill slåss och slagsmålen sker omedelbart, utan laddningstider eller skärmbyten. Spelfigurerna kan samarbeta för olika typer av specialattacker samtidigt som fajterna är snabba och utmanande, vilket skänker spelet ett sanslöst välavvägt flyt mellan storypartier och fiendebankande.

Apropå handlingen, ja - Chrono Triggers manus är en ganska lättsmält och charmig historia som slår an tonen alldeles utmärkt. Crono och hans närmaste kompanjoner reser framåt och bakåt i tiden för att, i slutändan, rädda världen ifrån en hemsk ondska. Vad handlingen saknar i originalitet tar den med råge igen i de spännande utmaningar spelaren tack vare tidsresorna ställs inför - ofta kan ett problem i framtiden lösas i dåtid, och så vidare. En annan sak Chrono Trigger alltid varit känt för är det fantastiska soundtracket. Plugga i ett par hörlurar, skruva upp volymen och njut av några av de mest välljudande spelmelodier som någonsin skrivits.

På det hela taget är det svårt att hitta något negativt att anmärka på. Majoriteten av de nytillkomna grejerna till DS-versionen känns visserligen fullkomligt negligerbara. Men samtidigt inverkar inte bonusmaterialet negativt på huvudspelet, som känns precis lika fräscht idag som 1995. Kanske säger detta också något om den idétorka japanska trähattsmakare råkat ut för på senare år... Men just nu är jag alldeles för upptagen med att resa tillbaka i tiden för att vilja fördjupa mig i det, och jag rekommenderar alla andra vänner av japanska rollspel att göra detsamma. För bättre än såhär blir det inte!