Det lilla stora äventyret från Frankrike firar 20 år med en mobilkonvertering där nostalgin flödar – på gott och ont.

#Little Big Adventure är ett av de viktigaste spelen jag någonsin spelat. Det låter kanske otroligt sentimentalt och pretentiöst, men det gör det inte mindre sant. I mitten av 90-talet hade jag slutat mata den åldrade NES-klossen under tv-apparaten med nya spel, och min barndoms stora hobby höll på att glida mig ur händerna, bort mot skuggorna av det förflutna. Tills min mamma, som börjat plugga på Komvux, insisterade att familjen skulle skaffa en dator. Med en beige 486:a och ett monster till 100mhz-processor pånyttföddes intresset för spelen, och det kanske största avtrycket gjorde ett litet stort äventyr från den franska studion #Adeline Software.

Planeten Twinsun är en färgsprakande värld där elefantfolk, humanoida kaniner och andra lustiga figurer hade kunnat leva i harmoni, om det inte vore för den elaka diktatorn FunFrock och hans armé av kloner. Han styr planeten med järnhand, och när protagonisten Twinsen besöks av profetiska drömmar blir det för mycket för fascisten som helt sonika fängslar honom. Spelet tar sin början när Twinsen sitter i en cell och behöver fly ut, hem till sin fru. Det är en resa jag påbörjar nu igen, 20 år senare, när Dotemu har konverterat äventyret till mobiltelefoner och surfplattor.

En central del i LBA är myten om en legend som ska frälsa världen från FunFrocks bistra livsåskådning. Tidigt i spelet får vi veta att självaste Twinsen förstås har en betydande roll i denna sägen. Hur vi lär oss detta? Han hittar en gammal särk i en garderob i sitt hus, varpå han plötsligt lär sig att använda magiska krafter. Ursäkta mig om jag inte applåderar den manusknorren.

De skådespelarinsatser jag tyckte var charmigt underhållande i yngre dar känns nu mest irriterande. Överspelande Nickelodeon-figurer axlar många av rollerna samtidigt som Twinsens skådespelare verkar läsa sina korthuggna dialoger från en servett. Speldesignen har delvis blivit gammal och trött under åren som gått, med mycket backtracking och otydliga pussellösningar som säkert irriterar nya spelare som inte upplevt äventyret förut.

Mördande brist på precision

Och så har vi det här med kontrollen. Till en början har jag inga större problem med touch-mekaniken, trots att Twinsen inte alltid gör exakt vad jag vill. En välkommen nyhet är möjligheten att zooma in och ut i miljöerna, vilket skänker en välbehövd överblick som helt saknades i originalet. Jag springer runt i de belägrade städerna, slåss mot vakter och kloner, pratar med invånare och myser i nostalgi. Men det roliga tar slut i Temple of Bu.

Det mörka grottsystemet av dödliga hinderbanor kräver stor precision och blir snabbt en hemsk mardröm. Jag behöver springa snabbt och hoppa mellan plattformar samtidigt som jag blir jagad av en stor, taggig stock. Min hand skymmer sikten på skärmen och jag navigerar runt i blindo, dör, dör, dör och svordomarna ekar mellan väggarna i sovrummet. I min rödglödgade vrede undrar jag om utvecklarna överhuvudtaget har testat materialet. Tycker någon på allvar att det här är en rolig utmaning?

Men allting är inte av ondo. Det som gjorde LBA till ett av de viktigaste spelen för mig är inramingen. Känslan av att befinna mig på en genuin plats där folk lever på riktigt. För första gången tog jag klivet från pixlar i 8- och 16-bitar och gav mig ut på ett storslaget äventyr där jag faktiskt brydde mig om vad som hände med invånarna.

Trots att den spelmässiga tapeten har gulnat sedan dess så finns mycket av ursprungsfärgen ändå kvar. När jag besöker biblioteket på Principal Island gör sig diktaturen påmind – besökarna vågar inte prata om “förbjudna ämnen” och vissa böcker är inlåsta, censurerade, så att allmänheten inte kan utbilda sig. En olustig stämning som förstärker diktaturens förtryck, och det är fortfarande värt att fara kors och tvärs över planeten, från stekheta öknar till bitande kalla vinterlandskap, för att störta FunFrock.

Men det gör ont att erkänna att spelet jag en gång älskade med hela mitt hjärta har åldrats ganska ovärdigt. Kan nya spelare se förbi halvdan pusseldesign, tveksamma skådespelarinsatser och bökig touch-kontroll? LBA är på många sätt unikt och ett intressant stycke spelhistoria, men främst agerar det nostalgitripp för oss som redan har upplevt resan och vill återvända till 90-talet – med allt vad det innebär.

Fiffel : Lägg ett hästhuvud i kompisen säng han fattar vad du vill ha då ! :D 29/03 Både LBA1 och LBA2 finns på GOG för er som föredrar eran nostalgiresa på PC. Har kvar original bigbox kartongen till LBA2, skivan och fordralet lånade jag dock ut till en kompis och fick aldrig tillbaka det :( 29/03 LBA 1 .. LBA 2 :DD:D:D:D:D:D 28/03 Det är faktiskt lite smidigare att hoppa i mobilversionen. Man får fram en pil som pekar vart man landar, så det är enklare att sätta de svåra hoppen. Å andra sidan är det knepigare att springa, vilket blir väldigt svårt när det går på tid.. Håller med... 28/03 Fast Temple of Bu fick mig att slita mitt hår som ung också. Antingen hoppade man för tidigt eller så sprang man bara av kanterna och ramlade ner, och så börja om från början. Nu har jag inte spelat mobilversionen, men Temple of Bu var ju ett ställe man... 28/03 Som sagt fick Temple of Bu mig att slita mitt hår. :( Känns även dumt att behöva samla pengar till bensin för att ta sig mellan de två första öarna, bara för att hämta upp ett enda quest-objekt. Ordentlig time sink som egentligen inte tillför något, vil... 28/03 Ååh LBA! Tycker det är hädelse att det kommer i telefonform :( 28/03 LBA är ett svårt spel om man jämför med dagens spel men när det kom var det ett enklare spel än många andra spel. Det kräver en hel del "trial and error" för som det nämns så är det inte alltid helt uppenbart vad man ska göra eller vart man ska och det... 28/03
Skicka en rättelse