Redan när det blev känt att nästkommande Commandos-titel skulle byta genre hördes svordomar från spelare världen över, seriens trogna anhängare tvivlade på Pyro Studios förmåga att addera ytterligare en dimension till den speciella spelstilen. Efter ett par dagar med spelet kan jag säga att de lyckats till stor del.

Grundprincipen, som sattes redan i del ett i den nu fyra titlar starka serien, är intakt. Med hjälp av en handfull elitsoldater med olika färdigheter ska du ta dig an diverse problem runt om i ett Europa sargat av andra världskriget. Gruppen med sina stereotypa medlemmar - den hårda gröna baskern, den lugna engelska krypskytten och den listige spionen - kallas Strike Force och undertiteln är därmed motiverad. De tre är lite av 40-talets A-Team, de kallas in när det behövs extraordinära insatser för att ge de tyska nazisterna på näbben. Allt som egentligen saknas är att den gröna baskern byter ut sina handgranater mot ett par kilo bling-bling.

Spelet sparkar igång med ett svulstigt intro till toner från Bratislavas symfoniorkester, musik som följer med tills det sista skottet avfyras och som jag ska berätta mer om senare. Därefter följer ett par lättare upplärningsuppdrag där du får bekanta dig med kontrollerna och hur du drar nytta av soldaternas tre olika styrkor – infiltrering, rå vapenkraft och ljudlösa avrättningar. Under spelets gång måste dra nytta av dessa, antingen en i taget eller genom att växla mellan karaktärerna i olika situationer. På så sätt får du egentligen tre spel i ett – en blandning mellan Splinter Cell, Hitman och Call of Duty. Det är både spelets styrka och svaghet, istället för att tidigare ha en hyfsat unik spelstil jämförs det nu med de bästa titlarna i den välbefolkade förstapersonsgenren.

Den hårdaste nöten, att leverera ren action på samma nivå som konkurrenterna, är också den som knäcks minst. Majoriteten av uppdragen utförs istället av antingen spionen eller krypskytten och oftast lyckas de bra, märkligt är dock att en av de första banorna är spelets svåraste. I regel är utmaningarna öppna i upplägget och kan tacklas ur olika vinklar beroende på smak och tycke. Om du inte fått strikta instruktioner om att alarmet inte får ljuda kan du till exempel låta spionen ta på sig Rambos pannband istället för att eliminera motståndet i hemlighet.

Att smyga omkring och leta nya förklädnader åt spionen är nästan lika nervpirrande som i Fourtysevens skor, jag saknar dock funktionen att gömma paltornas tidigare ägare. Istället försvinner kropparna i tomma intet efter någon minut. Fiendesoldaternas artificiella intelligens är duktig på att se fallna kamrater men mindre benägen att agera när de står med ryggen till, man kan nästan se föregångarnas klassiska synfältstrianglar spana över omgivningarna. Timing och ljudlöshet är fortfarande dina bästa vänner.

När du klarat av spelets 14 banor, något du gör på cirka sex snabba timmar, kan du antingen ge dig i kast med att låsa upp allt extra godis i form av konceptbilder eller spela vidare online. Något samspelsläge där du kör spelets kampanj med en vän erbjuds inte, istället består flerspelarutbudet av alla mot alla, lagspel eller det egna spelsättet ”Sabotage” som säkerligen kan vara underhållande på LAN. Där gäller det för de två lagen att skydda sin spion som är den ende som kan förhöra nedskjutna fiender och på så sätt få tag i de koder som krävs för att spränga motståndarnas bas. Det klena utbudet servrar (tre hittades) gjorde att jag bara hade möjlighet att pröva de två förstnämnda spelsätten vilka inte borde överraska luttrade spelare.

Alla Commandos-spel har haft mycket detaljerad grafik och Strike Force är inget undantag. De tre distinkta miljöerna du möter i spelet, den pittoreska landsbygden i Frankrike, Norges frusna kustlandskap och det sönderbombande ryska Stalingrad, är i många stunder fantastiska. Förstörelsen i den röda huvudstaden imponerar speciellt, de fallfärdiga husen och de skrotfyllda gatorna är bland det snyggaste jag sett rent designmässigt. Att kanterna i kikarsiktet tidsrealistiskt förvränger synfältet tyder på ett öga för detaljer och skaparglädje. Tyvärr svärtas totalintrycket ner av de ojämna texturerna, på avstånd ser de bra ut men på nära håll lämnar de en del att önska. Pyro Studios fick kanske avstå från moderna texturlager för att kunna ha detaljrikedomen på den höga nivån, jag hoppas bara att det inte berodde på att spelet släpps till flera plattformar.

Animationerna är överlag bra och varierade, trasdocksteknik varvad med handgjorda rörelser gör att de aldrig känns upprepande fastän jag säkerligen genomfört ett hundratal mord på samma sätt. Om du tycker att skärmdumparna ser grumliga ut beror det på att jag valde att spela med ett filter som ska ge grafiken en filmkänsla av äldre typ, det kan du dock stänga av om så önskas.

Som jag nämnde tidigare kommer spelets stämningsmusik från en symfoniorkester och utvecklarens ambitioner att matcha tonernas intensivitet med spelsituationen fungerar bra. Om fienderna upptäcker dig lär du märka det snabbt, stråkarna växlar upp och skotten viner runt skallen med hjälp av surround-ljud. De som har ett Sound Blaster X-Fi kan aktivera lite extra örongodis. Bombkrevader, vapensmatter och pansarfordonens gnissel får godkänt och det enda som skulle ha behövt lite extra puts är röstskådespeleriet som inte kommer att vinna några priser.

I början av recensionen nämnde jag att Commandos: Strike Force största problem är att mäta sig mot de andra topptitlarna i förstapersonsgenren. Med sin detaljrikedom och underbara design klarar Pyro Studios konverteringen från två till tre dimensioner bra, spelets problem blir istället dess längd. Ungefär samtidigt som när jag börjar njuta av spelet på allvar drag eftertexterna igång. Banorna med sin öppenhet bjuder förvisso in till omspelning, uppdraget där jag som krypskytten ska eliminera tio officerare har redan körts igenom ett par gånger men sex timmars effektiv speltid är klent. Strike Force blir därför inte mycket mer än ett smakprov på den spanska utvecklarens intåg i förstapersonsgenren och betyget blir därefter. Guldstjärna i kanten utdelas för en trevlig manual och en medföljande dokumentär om utvecklingen.

Testdator

AMD 64 3200+
Ati Radeon X800 Pro
1,5 GB Ram
5.1-ljud

Spelet kördes i 1280x1024 med de flesta inställningar på högsta läget, utan kantutjämning.

Skicka en rättelse