Nintendos anrika golfstudio Camelot blandar hole in one-eufori med djupa bunkerslag. I Mario Golf: World Tour får du kämpa för att hitta spelglädjen.

Det sägs att #Nintendo går sin egen väg. På sätt och vis verkar de emellertid gå samma väg som alla andra – det tar bara lite längre tid. När #Mario Golf: World Tour släpps på fredag möts vi inte bara av soldränkta fairways och ett svamprike med golffeber. Vi tvingas också ta ställning till dag ett-dlc och säsongsbiljetter, företeelser som oftast kostar mer än de smakar.

Och till en början tycks det närmast nödvändigt att investera i Toadette, Rosalina och nya golfbanor. World Tour ekar nämligen tämligen tomt. Ja, det är åtminstone vad jag tror. Du förstår, #Camelot har haft fräckheten att gömma den riktiga spelglädjen vid sidan om ett poänglöst soloäventyr. Den är bedrägligt lätt att missa.

Golfmekaniken känns igen och är lika enkel att förstå som den är svår att bemästra.

I en kampanj – eller i skuggan av en – knatar min mii omkring i golfklubben, tillika Peachs slott. Det är varken charmigt, pedagogiskt eller bestrött med den rollspelsmagi som fanns i seriens senaste del, Mario Golf: Advance Tour. Däremot är det banalt och kortlivat. Att vinna de tre turneringarna i skogen, på stranden och uppe i bergen görs i en handvändning för vana spelgolfare. Mario, Wario och de andra får hylla mig bäst de vill. Jag vet att de har fel: min trippeltriumf är ingen bragd.

Att de tre 18-hålsbanorna är platta, både fysiskt och själsligt, gör inte saken bättre. Jag saknar de vansinniga höjdskillnaderna och fantastiska vyerna från Everbody's Golf. Där har jag tillbringat hundratals timmar det senaste åren. Till en början är det plågsamt tråkigt att ens tillbringa tio i Mario Golf.

Löften om guld och gröna golfskogar

Jag lägger pannan i djupa veck, brydd och bedragen. Jag vet att Camelot kan bättre än så här, det har de bevisat förut. Camelot återuppfinner inte golfspelandet. Varför laga en mekanik som inte är trasig? Efter att du bestämt riktning är det tre vältajmade knapptryck som gäller: ett för att starta svingen, ett för att bestämma kraften och ett för att slå så rakt som möjligt. Tillsammans med väder, vind, backspins, bunkrar och sluttande fairways är förutsättningarna för vanebildande golf lika klar som den blå himlen i World Tour.

Den trista bandesignen lyfter med tiden och i takt med att du låser upp nya.

Och det finns stunder som träffar likt en golfboll i mellangärdet. Bra, alltså. De månbelysta himlaöarna utmanar dig att fixa ett gäng hål med en sving och en putt vardera. Utmanande och belönande på riktigt den här gången. Och Camelot hör till sist bön för väl gömt i menyerna, bortom kampanjen, finns en lång rad utmaningar som gör beprövade hål till plötsliga glädjekällor.

Scenförvandlingen är förbluffande. Banorna som nyss framstod som tråkiga får en ny dimension när jag samlar stjärnmynt genom att tvingas skjuta bollar genom snäva ringar, duellera mot hårdnackade npc:s eller spelar ett antal golfhål på tid. Glädjen blir inte kortvarig, snarare stegras den i takt med utamningen och att jag låser upp nya banor som är betydligt vassare än de första. Som Yoshis sjö: både söt, pastellfärgad och en nervpärs. Min panna slätas ut och ett leende tar form.

Ingen Nintendo-fest är komplett utan Wario och Waluigi.

World Tour är bättre än du tror. Det som till en början framstår som ekande tomt med en girig affärsidé i bakhåll får ett gott slut. Det dåliga skämtet till kampanj, som nästan fick mig på flykt, svider men bara du släpper den och lägger kraft på annat står sanna golfglädje att finna. Och kanske tar den inte slut? Stor vikt har lagts på turneringar mellan spelare. Aptitretaren jag fått bådar gott och lovar traditionella och ständigt återkommande golfslag. Men här finns också mindre utmaningar, som att slå bollar så långt som möjligt eller så nära pinnen som möjligt i en serie hål.

Mario Golf: World Tour är golfkalaset som nästan inte kom igång. Och även om det kanske inte är comebacken jag väntat på i tio år sedan Advance Tour och Toadstool Tour är det ett golfspel som lyckas hålla mig kvar. Ni kan ändå, Camelot.

Skicka en rättelse