Världens konstigaste, mysigaste och mest originella peka-klicka-äventyr tar ett steg närmare slutet, med den tredje delen av fem.

Det första som händer i #Kentucky Route Zeros tredje akt är att vår hjälte Conway äter frukost med sin flickvän, som verkar ha problem med minnet. Konversationen är fullt normal, men vrids sakta åt det lätt bisarra håll som blivit spelseriens signum. Jag är inte säker på om det jag väljer att säga påverkar handlingen på något sätt, men väljer instinktivt det trevligare, mjukare alternativet varje gång.

Kantigt kan vara underbart vackert.

Jag tror att #Cardboard Computer försöker visa oss var Conway kommer ifrån, hur hans liv gestaltade sig innan han gav sig ut på jakt efter den mystiska Route Zero, för att försöka hitta en kund som vill ha hans antikviteter. Men spelet återgår snart till nutiden, där Conway nyss fått behandling för sitt skadade ben.

Värt väntan

Allt går i sitt eget, makliga tempo och jag hamnar vid ett träd som fallit över en kraftledning. En lång väntan övergår i märkliga och fascinerande konversationer där jag ibland styr ena änden, ibland den andra. Ett tag styr jag den ohörbara halvan av ett telefonsamtal – det låter omöjligt, men du förstår när du spelar det själv.

Jag vet inte om jag omärkligt leds in på ett visst spår av spelet, eller om jag upptäcker min helt egna version av storyn. Kanske får du en annan upplevelse än jag? Kentucky Route Zero erbjuder inga enkla svar. Men funkar gör det. Den drömska stämningen, med en lite obehaglig ådra nära till hands under ytan, förs vidare i denna tredje del. Det är vackert och stämningsfullt, och de mästerligt ihopsnickrade orden målar upp en minst lika levande bild som den sparsmakade grafiken.

Två delar spelglädje återstår innan vi kanske får svar på allt.

Jag vill se var Conways och Shannons väg leder, oavsett var de egentligen visar sig vara på väg. Ju mer mystiskt och invecklat det blir, och ju fler detaljer jag lägger märke till, desto mer vill jag se. Vem är egentligen Conway? Är jag levande eller död? Varför ger mina nya bekanta ifrån sig mekaniska robotljud när de går? Och vart leder egentligen Route Zero, och spelar det egentligen någon roll? Mer än något annat vill jag dock fortsätta leva i Cardboard Computers underbart stiliserade vektorvärld, med det trolska ljuset, den lågmälda musiken och de subtila ljudeffekterna. Tyvärr är det inte helt kraschfritt, men det är bara ett smärre smolk i glädjebägaren. Det här är en upplevelse i ordets samma bemärkelse, och om du inte redan har köpt alla delarna, så är det dags att du gör det nu.

Skicka en rättelse