Fasciststaten fascinerar och berättelsen i République skjuter i höjden. Men de goda avsikterna hålls tillbaka av nya snedsteg och frustrerande designval.

Andra avsnittet av République är omöjligt att släppa. På flera punkter är det sjumilakliv bättre än inledningen. De sterila korridorerna har bytts ut mot pampiga salar, det monotona har berikats med nya grepp och storyn bränner sig in i medvetandet.

Ändå skjuter #Camouflaj sig själva i foten – flera gånger. De goda avsikterna och framstegen kvävs av nya klavertramp. För även om den korrupta statens bibliotek är rasande elegant finner jag mig själv flera gånger i sirapsseg backtracking upp och ner, in och ut, upp och ner. Då upplägget redan har en relativt långsam approach – du är den elektroniska flugan som hoppar runt bland kameror samtidigt som du pekar dit Hope ska gå – blir det en effektiv stämningssänkare.

Det nya hotet är smartare och bryter på ett otäckt vis av från sina rutter.

Exordium blev snabbt en orgie i att smyga sig förbi vakter, men Metamorphosis visar att det har flera trick att komma med. Pusslen är dock ett tveeggat svärd. Å ena sidan är de sinnrikt invävda i storyn, å andra sidan är de inte särskilt smarta. Först i avsnittets elfte timme bjuds vi på ett klyftigt konundrum som bokstavligt talat vänder ut och in på våra sinnen. Det är så dags då.

Här och nu snarare än där och då

Men bortom besvikelserna finns en berättelse som blommat ut. Den var utmärkt i inledningen men till skillnad från då känns Metamorphosis mer som om vi är här och nu. Första delen handlade till stor del om att pussla ihop berättelsen genom texter och ljudfiler. Det är ett snyggt grepp men bidrog också till att det kändes som om det mest rafflande inte var där och då, utan tillhörde det förflutna.

Fortfarande hittar Hope tidningsutklipp som är så vassa att jag får papercuts, och kassettband, tavlor och artefakter som bjuder på radioteater. Men nu finns också en röd tråd som gör avsnittet till något som med emfas står på egna ben. Den verbala kampen mellan den vänlige bibliotekarien och diktaturens fascistledare – som influerats av "sympatiska" herrar som Francisco Franco – fascinerar. Och överallt hittar vi nya pusselbitar: berättelser om bokbål, ett datum som ska förändra allt och en ledare som påstår att han snarare skyddar invånarna än att försöka kontrollera dem. Bara en sådan detalj att hans ansikte pixlas i kamerabilderna gör mycket för känslan.

Labyrinten av kameror blir mer begriplig med den enkla men effektiva kartan.

Rena Strober får större utrymme att utveckla Hope, hon är mer än sin bedjande blick. Kött läggs på hennes bakgrund och med små medel förstärks hennes jag. Medan hennes vän desperat vill se sanningen regna ner över diktaturen och svepa iväg lögnerna säger Hope: "Jag vill bara veta hur regn känns".

Så trots att spelet Metamorphosis lämnar mycket att önska är berättelsen en triumf. Och visst finns spelmekaniska framsteg: en karta som gör det mer rimligt att hitta bland de hundratalet kameror samt nya vakter som kan dyka upp när de helst behagar. Därför är andra avsnittet flera kliv framåt, även om stegen är skadeskjutna.

Fotnot: République är släppt till Ios-format. Någon gång i år når det även pc och Mac. Läs recensionen av första delen här.

Skicka en rättelse