Efter den lyckade nyversionen av Dragon Quest IV fortsätter Square Enix med att realisera även del fem i tvåskärmsformat. Med en charmerande, påtagligt personlig handling och ett gediget karaktärsgalleri är det ett äventyr väl värt att dyka in i.

Det är goda tider för rollspelsälskare. #Square Enix formligen öser ut nyversioner av gamla klassiker till Nintendos bärbara format. Sedan tidigare har #Chrono Trigger och #Dragon Quest IV släppts officiellt i vårt avlånga land för första gången, och nu är det alltså dags för tidigare oöversatta del fem att se dagens ljus på engelska.

Ända sedan genrens begynnelse är vi vana vid storslagna berättelser om gott och ont - oftast sprungna ur samma idébrunn och behäftade med episka högar klichéer. Till skillnad från den sedvanligt sömniga "Hej-jag-är-16-bast-med-överdimensionerat-svärd-och-räddar-världen"-storyn som många japanska rollspel kört in absurdum plockar Dragon Quest V ner manuset på ett betydligt mer personligt plan.

Spelets första timmar spenderas huvudpersonen som litet barn. En nyfiken unge som mest följer med sin pappa på hans mystiska ärenden runtom i världen. Under äventyrets gång får man sedan följa hjälten från barn till vuxen, gift man och, så småningom, förälder. Karaktärer som introduceras följer med och förändras, utvecklas, genom årens lopp och överhuvudtaget gör den mer personliga tvisten att den klassiska rollspelshandlingen känns fräschare och mer spännande än på länge. Det är svårt att inte dras med när man får smak på en så fantasifull och personlig resa som detta. Eftersom man följer sitt alter ego genom en hel livstid lyckas de charmigt ihoppusslade 2d-pixelgubbarna frammana mer känslor och empati hos spelaren än många av senare års smällfeta men opersonliga storproduktioner.

Klockren design, gammal spelmekanik

Jag är väl egentligen inget fan av mangatecknaren Akira Toriyama, vars karaktärsdesign jag oftast funnit platt och tråkig. Arbetet han gjort med att illustrera Dragon Quest-spelens sagodoftande värld är dock inget annat än fullständigt häpnadsväckande. Dragon Quest V har precis allt en riktig fantasyvärld av klassiskt snitt skall innehålla, med blommande ängar, forsande floder, djupa urberg med flytande lava och hemliga världar. Skaparglädjen bara sprudlar och gör att spelet hela tiden förvånar och får spelaren att upptäcka nya saker.

Samtidigt bör påpekas att resan inte är helt fri från brister. Den största ligger djupt rotad i seriens själva essens, och är väl egentligen mer av en smaksak än ett egentligt problem. För trots att alla Dragon Quest-spel på ett hedervärt sätt lyckas profilera sig gentemot varandra, går det inte att förneka att den underliggande spelmekaniken och striderna varit i stort sett oförändrade sedan 1986. Djupt inkörda, turordningsbaserade traditioner av allra äldsta sort är vad som erbjuds och få möjligheter ges att själv råda över hur ens hjältar ska utvecklas. Du slåss, samlar erfarenhetspoäng och ser sedan dina karaktärer bli mäktigare utan att själv ha något att säga till om.

Stridernas enkelspårighet avhjälps dock av att de är extremt snabbt avklarade och oftast inte drar ut mer än sekunder eller halvminuten, på sin höjd. Dessutom kan man rekrytera en del monster att slåss vid sin sida, vilket kan ge lite extra variation och kul experimenterande för den som vill syssla med detta. Alla rekryterbara monster har unika färdigheter och attacker, men få är lika starka som de mänskliga kompanjonerna.

En generationshistoria

Dragon Quest V är väldigt storydrivet och linjärt. Endast ett fåtal större val ryms inom spelets ramar och omspelningsvärdet är därför tämligen begränsat - man kan inte påverka så mycket själv. Spelet är istället som en helt fantastisk sagobok som omfamnar en och låter spelaren följa med på en mysig och spännande - men hårt styrd - personlig odyssé. Dialogerna och stämningen är hela tiden på topp och framkallar idel leenden.

Nu har jag inte spelat den japanska originalversionen men det känns i vilket fall som en riktigt väl genomförd översättning och textkvalitén håller genomgående hög klass. Med en skön snabbsparfunktion passar dessutom denna gamla Super NES-klassiker lika bra för korta som längre spelsessioner. Och Koichi Sugiyamas välkända Dragon Quest-teman är precis lika välljudande som i seriens övriga delar. Så länge du inte har något emot traditionellt gameplay eller japanska rollspel i allmänhet så finns det ingen som helst anledning för dig att missa detta.

Skicka en rättelse