Respekt - ett ord med många betydelser. En är aktning eller vördnad, en annan påtvingad lydnad. Som sicilianskt råskinn i New Yorks 40-tal erhåller du både beundran och fruktan, vilket är nödvändigt för att klättra till maffians topposition och föräras titeln Gudfader.

Klassiker är inte oantastliga. Att konvertera älskade kulturyttringar till andra medier ställer tre krav: mod, kunnande och pengar. Ta Peter Jacksons filmatisering av Tolkiens Ringen-trilogi; trots överhängande risk att förebildens smått fanatiska anhängarskaror skulle ha synpunkter på precis varje detalj hyllades sviten närmast unisont. När så världens största spelföretag ger sig i kast med självaste Gudfadern är de tre kraven tveklöst uppfyllda - men succén långtifrån självskriven.

Genren filmspel innehåller åtskilliga försök att tälja guld av en känd titel, där viljan att åstadkomma något som åtminstone ger sken av yrkesstolthet saknas. Eftersom Gudfadern-trilogin släpptes mellan 1972 och 1990 är det inte fråga om att skyffla in pengar medan rullarna ger draghjälp på biodukarna. Med några av originalskådisarna i rollistan ser den magnifika berättelsen faktiskt ut att kunna arta sig till ett riktigt dugligt stycke gangsterdrama. FZ testar om Puzos/Coppolas mästerverk klarar det hårda livet på pc och Xbox.

Välkommen till la famiglia

Thomas (testar på Xbox):

Fem minuters dramatisk inledning är allt som behövs för att ange tonen. En ensam ton framförd av en dyster violin. En ton fylld av stolthet, täta släktband och våld så utdraget att det nästan blir poetiskt. 40-talets New York är en smältdegel av nationaliteter som kokar av korruption och maktlystna grupperingar. Här växer pojken Aldo upp. I de där fem minuterna följer vi honom från det att hans far mejas ner av rivaliserande gängmedlemmar tills han vuxit upp. Band knyts, en kriminell karriär inleds och skev rättvisa skipas i New Yorks Little Italy, av den undre världens färske adept. Dig.

Förlagan om den episka släktsagan Corleone är så fenomenalt hanterad i bok och film, att det är vågat att föra över den till ett spel. Valen utvecklarna har gjort och sättet de hanterat det på får emellertid godkänt. För att kunna bibehålla så stora delar av originalmanuset ur filmen som möjligt men ändå ge spelaren en möjlighet att uppleva de kända sekvenserna, skapade EA sonika nämnda karaktär Aldo. Ständigt finns du med där det händer, till en början mest i periferin. Det är till exempel du som tejpar fast 38:an bakom toalettcisternen, du som pluggar förrädare som tjänat ut och du som fyller ut tomrummen. Man har försiktigt ersatt bifigurer ur filmen med dig samt skapat nya, för att inte behöva förvanska handlingen. Något som ibland känns krystat men som oftast fungerar väl. (Man kan faktiskt fråga sig hur de skulle gjort det annorlunda, med heder och handling i behåll.) Efterhand utvecklas du till en respekterad och fruktad medlem i familjen Corleone. EA:s lösning innebär att du kan bli bundis med Sonny, få råd av Tom Hagen, hjälpa Michael och bli införlivad som soldat av självaste Don Corleone själv. På ett smidigt och smakfullt sätt och utan att peta i manus alltför mycket.

Tomas (testar pc-versionen):

Det var inte utan ett par stadiga skopor skepsis jag satte mig in i berättelsen och bekantade mig med karaktärerna. Filmerna, i alla fall de två första, står högt, högt i kurs hos undertecknad. Men jag kan bara hålla med herr Petersson om att utvecklarna löst den delikata uppgiften fullt dugligt. Berättelsen levereras i form av filmklipp - massor - vilka styckar upp spelupplevelsen väl mycket: aktivera uppdrag, film, åk till en plats, film, utför uppgift, film. Färre avbrott hade gjort sammanhanget större. Dock, detta är förmodligen så långt man kan ta episkt berättande i actiongenren, låt vara med vissa önskemål om finjustering.

Föregående Nästa
Skicka en rättelse