Egentligen vill jag inte haka upp mig på jämförelser av det här slaget, men #Transistor gör det inte lätt för mig. På pappret är det ingen dum idé att följa upp överraskaningssuccén #Bastion med ett spel stöpt i samma form, men likheterna är såpass påtagliga att föregångarens arv hänger kring Transistors hals som ett grält halsband.

Vi befinner oss i en vacker cyberpunk-stad och introduceras direkt till Red, en älskad sångerska som mitt under en konsert blir attackerad i vad som ska visa sig vara första invasionsvågen från något som kallar sig The Process. Av en slump hittar hon vapnet Transistor inborrat i magen på en mystisk person som hon tycks ha ett förflutet med och vars själ nu har överförts till svärdet. Med sitt otympliga tillhygge i hand är hon nu stadens sista hopp.

Supergiant skämmer återigen bort oss med ögongodis

Den mest iögonfallande nyheten är de turordningsbaserade inslag som adderats till stridssystemet. Du slåss i realtid men kan när som helst frysa tiden och sedan planera exakt hur du vill röra dig och vilka attacker du vill utföra. När du är redo drar du igång fighten igen, varpå blixtsnabbt Red utför din koreograferade rutin.

Konceptet är intressant och det slutade aldrig vara tillfredsställande att se Red fullständigt mörsa sönder flera fiender på raken, innan de ens hinner blinka. Tyvärr gör det spelet sjukt enkelt. Eftersom fienden enbart slåss i realtid har du ett enormt övertag som inte ens de mest kraftfulla bossarna kan mäta sig med. Att du även får information om hur mycket skada varje attack kommer göra, samt avsaknaden av tidspress, gör att det känns som om du spelar Bastion med God Mode. Jag sprang igenom hela spelet i en fem timmar lång sittning utan att vara nära att dö en enda gång.

Stridssystemet är spelets största styrka men känns nästan som fusk

Där Transistor tappar mest gentemot sitt äldre syskon är tyvärr i storyn. Bastions narrativ var genialt i att du droppmatades med information och karaktärsutvecklingen skedde organiskt under spelets gång. Allt som fanns att veta om spelets värld upptäckte du själv, utan att behöva sitta och läsa dagböcker och dokument. Transistors handling ligger dold bland otaliga loggböcker och info-dumpar, varav majoriteten måste låsas upp, vilket gör att man aldrig får något fotfäste i de intriger spelet försöker bygga. I slutet var jag aldrig säker på vad skurkarna plan var, om de ens var skurkar, eller vem Red egentligen var. När slutscenen griper efter mina hjärtsträngar har det ingen effekt eftersom jag knappt har lärt mig något om de två huvudkaraktärerna eller deras relation.

Transistor är den värsta sortens besvikelse: den som får mig att undra om utvecklarnas tidigare framgångar var en slump. Ta inte det som att spelet är dåligt eller inte värd din tid för så är absolut inte fallet, men hur mycket jag än vill döma Transistor på sina egna meriter blir jag konstant påmind om att jag redan har upplevt den bästa versionen av det här spelet tidigare.