Även ljudmässigt är spelet fantastiskt. Skrikandet och slashandet när knivar skär genom kött är verkligen verklighetstroget (tror jag) och miljöljudet runt omkring dig känns även det realistiskt. Röstskådespelarna är även de trovärdiga, och särskilt gillar jag Shevas sydafrikanska dialekt (ja, okej, jag är lite betuttad i henne – det är väl uppenbart?). Dialogen är ockå bra utan att bli klyschig och tråkig.
Läskighetsmängden i Resident Evil 5 är hög. Ibland känner du hur faran lurar runt hörnet, särskilt när du hör skrik och stampandet av ilskna fötter. Vid andra tillfällen blir du attackerad av ett dussin snubbar på en gång och får hjärtat i halsgropen - samtidigt som du stressat trycker på alla kontrollens knappar för att ta dig ur situationen. Och att mycket av historien är i dagsljus gör inte saken bättre, det är läskigt på ett annat sätt än tidigare spel eller till exempel #Dead Space. Att detaljerat se hur obehagliga fienderna är slår ofta skräcken med att inte veta vad som attackerar. Bossarna är också fantasirika och dessutom sjukt svåra med sina jättevapen och läskiga masker och rörelser.
Något som höjer läskigheten är, tyvärr, kontrollerna. De är riktigt kassa. Svåra att lära sig, ologiska och irriterande. Du kan inte springa och skjuta/hugga samtidigt, utan måste stå stilla – vilket gör det sjukt svårt att döda på ett effektivt sätt. Det kräver enorma sixaxis-skills för att ens klara sig förbi första kapitlet. Till och med på amatörnivån. Så när du är trängd in i ett hörn är det lätt att få panik med allt knapptryckande – särskilt när du inte kan röra på dig. Och inte nog med det, det är även irriterande att spelet inte pausas när du går in i dina fickor för att hitta örter att hela dig med, så du kan bli dödad bara för att du är seg i menyn. Visserligen går det att göra snabbval med styrkorset, men du kan inte välja vad som ska vara på respektive knapp förrän i mellanmenyerna.
Det som gör denna femte upplaga av den populära skräckserien så rolig är dock, enligt mig, att det är omväxlande. Miljöerna byts mellan kåkstäder, kemilabb och öken, för att bara nämna några. Och det handlar inte bara om att springa omkring hela tiden, ibland får du hoppa på en motorcykel, jeep eller motorbåt. Och när du tröttnat på att döda Majini dyker plötsligt hundar och krokodiler upp. Och som sagt, bossfajterna är höjdare med sin höga svårighetsgrad. Du måste oftast vara finurlig för att få reda på hur du ska döda bjässarna.
Rasism schmasism
- Den som sa det han va det!
Rasism har blivit ett hett diskussionsämne i samband med släppet av RE5. Vissa tycker att det är självklart rasistiskt att måla upp afrikaner som fientliga djuriska varelser, medan andra tycker att sådana påståenden är löjliga. Personligen tycker jag det senare, men samtidigt är det ganska fördomsfullt av Capcom att påstå att Afrika som kontinent är lättkontrollerat av rika vita män. Men att säga att ett spel är rasistiskt bara för att fienderna är svarta är ett rasistiskt påstående i sig.
Redan när jag träffade Capcom i våras i Hamburg var det tyska teamet övertygade om att Resident Evil 5 skulle vara det bästa släppet i serien hittills. Och visst är spelet övertygande och underhållande. Ett #Resident Evil 4 med steroider, ungefär. I dagsljus. Gillade du de tidigare spelen i serien är detta dock ett givet köp, medan jag rekommenderar dig som fortfarande funderar att testa demot innan du bestämmer dig. Du kan lika gärna hata detta spel som älska det.
