Assange och Snowden, NSA och Wikileaks – verkligheten har gett hacker-sandlådan Watch Dogs tonvis med gratisreklam. Men iställlet för en rakbladsvass samtidskommentar gör Ubisoft en trygg actionrökare.

Vem styr egentligen världen vi lever i? Den frågan ställde sig #Ubisoft-chefen Yves Guillemot när han för två år sedan klev upp på scenen under företagets E3-presentation och avtäckte vad som skulle bli mässans stora bomb – eller snarare DDoS-attack. #Watch Dogs är spelet där ett alternativt Chicago kontrolleras av ett privat företag som använder ett gigantiskt operativsystem för att influera och spionera på befolkningen. En i högsta grad relevant premiss i en tid med NSA-skandaler, FRA-lagar och en vardag där människor är ständigt uppkopplade.

Nya, påkostade varumärken känns dessutom alltid välkomna i en bransch där uppföljare och årliga inkarnationer är det gyllene idealet. Det tyckte inte minst besökarna på plats under presentationen, och belönade Ubisoft med dundrande applåder. Och nu, efter två år av eskalerande förväntningar, kan vi slutligen ta befälet över protagonisten Aiden Pearce för att se om Watch Dogs lyckas hoppa över den högt lagda ribban, och för att uppleva just hur spännande det är att hacka en hel stad. Till exempel kan vi manipulera reklampelare för att skriva fyndiga meddelanden som “can I has cheezeburger?”.

Hackandet genomsyrar det mesta som händer i Watch Dogs tolkning av Chicago. Här släcker du belysningen med mobilen.

Trots förmågan att snabbt snyta fram lustiga meme-vitsar är Aiden i själva verket en väldigt bister figur. Han är den där actionhjälten som lyckas knipa huvudrollen i flertalet AAA-titlar, med en checklista där vi kan kryssa för ett mörkt förflutet, raspig whiskyröst och ett glödande hämndbegär. Händelser från förr gör sig påminda och hotar familjen, varpå han tvingas ut på en farlig resa i Chicagos undre värld.

Putsad piratestetik

Något som snabbt slår mig är hur sällan både filmer och spel lyckas gestalta hacker-kulturen på ett trovärdigt sätt. När jag föreställer mig hur moderna hackers faktiskt ser ut tänker jag mig något i stil med det gamla Pirate Bay-folket. Helt vanliga snubbar, intelligenta och med bristande respekt för auktoriteter. Kanske med någon medelålders affärsman med på ett hörn.

Den bilden är tydligen alldeles för tråkig när de unga rebellarna ska in i spel, tv-serier och film. Och Watch Dogs är inte något undantag. I Ubisofts alternativa verklighet är hackers tatuerade tuffingar med stor stilmedvetenhet och fräsiga frisyrer som får Gottfrid Svartholms skägg att framstå som ett välvårdat föredöme för manlig ansiktsbehåring. De bor i hemliga bunkrar och sunkiga ghetton och umgås med mördare och andra tungt kriminella individer. Vilket kanske är anledningen till att de även kan hantera handeldvapen, sprängämnen och kör fordon som rallyförare. Sex appeal som heter duga.

Han är inte spelhistoriens mest subtila skurk, Jordi Chin.

I denna frikostiga tolkning av nördkulturen berättas en historia som till en början spretar åt olika håll, och därför blir ganska ofokuserad. Den blir något bättre och mer indragande ju längre resan pågår men lyckas ändå inte beröra nämnvärt. Karaktärsgalleriet består av intressanta bekantskaper som den skönt störda skurken Jordi Chin, men också intetsägande klyschor som stöpts i mallarna för “elak boss” och “dam i nöd”. Dessa personligheter interagerar jag med under uppdrag som underhåller utan att riktigt leva upp till potentialen.

Föregående Nästa
Skicka en rättelse