Telltales thriller höll på att tappa lyskraft. Men i jaktens elfte timme får Bigby Wolf vittring igen, och det på något som är ett sällsamt möte av både värme och svärta.

Blod, brutna ben, femme fatales och håriga män. A Crooked Miles sista skälvande minuter hade allt. Men milen som tog oss dit var ojämn. För en gångs skull fanns det grus i Telltales annars så ofelbara berättarmaskineri. Passionen för storytelling brann inte lika starkt och ett tag var jag rädd att The Wolf Among Us stjärna var på väg att slockna.

Uppenbarligen var jag dum i huvudet. In Sheep's Clothing, näst sista delen, är en vass comeback och en buffé för oss som älskar Telltales handlag för desperata, dysfunktionella och glödande dialoger. Det finns en sårbarhet i hur en av de mest framträdande karaktärerna försiktigt yppar hur tacksam hon är över att Bigby överlevt. En hastig beröring som säger så mycket. Likväl är det kittlande att se hur den samma tar sina första självsäkra steg till att bli den ledare hon är i serieförlagan, hur hon börjar peka med hela handen.

Den interaktiva serietidningen har aldrig varit skönare för ögat.

Och hon pekar mot den hittills vackraste delen av The Wolf Among Us. Varje vinkel, varje ljusdetalj och varje uttryck tycks vara ömt vägt på guldvåg.

Min roll i den interaktiva thrillern blir att förhålla mig till den nya världsordningen. Fable Towns nya ledare håller Bigby hårt i ett metaforiskt koppel och beordrar honom att vara en ulv i fårakläder. Men är jag en lydig hund? En slug räv? Eller grym som en grekisk gud? Valen jag möter ställer inte allt på ända. Det vill säga, inte för mig. Mina val drabbar istället mina vänner och jag piskas till beslut som i efterhand gör mig äcklad och ångerfull. På något sätt har min Bigby huggtänderna blottade samtidigt som han har svansen mellan benen. Både grym och lydig, alltså.

Relationen mellan Bigby och hans ledare är kraften som driver avsnittet men långt ifrån det enda som etsar sig fast. Sjöjungfrun Nerissa är en annan, hon som försöker berätta allt utan att kunna berätta något alls. Eller det innerliga mötet med Beauty och Beast vars mänskliga drifter slitit dem isär och driver dem mot randen av en avgrund.

Platser med en stämning lika tjock som röken från Bigbys Huff & Puff-cigaretter.

Samtidigt faller också en pusselbit återigen på plats som jag saknat i de två senaste delarna: magiska miljöer som är mer än vackra kulisser. Nu är de berikade med både djup och rikligt med detaljer för Bigby Wolf att nosa sig fram till. Och plötsligt ställs jag inför en quick time-batalj med djävulen själv. Typ.

Smolken i den sagolika bägaren drabbar mig först när eftertexterna rullar. För mitt i glädjen över de nyansrika dialogerna och alla framsteg har Telltale missat något mycket viktigt: den övergripande berättelsen, sin röda tråd. En raffinerad thriller måste ha sinnrikheten att ömsom utsätta oss för chockerande svar, ömsom nya gäckande frågor. In Sheep's Clothing gör varken det ena eller andra. Telltale har med andra ord många lösa trådar att binda ihop. Men om de gör det i samma anda som de tar sig an allt annat talar mycket för att finalen kan bli vad både vi och sagothrillern förtjänar.

Skicka en rättelse