På andra sidan häcken erbjuder en hel del inspirerat innehåll, men för mycket som känns väldigt krystat.

I spelet får du följa med gänget med gosiga djur i förorten på deras jakt på mat, ny TV, snask, leksaker, DVD, ja ni vet allt det där som djur behöver för att överleva. Som de flesta familjefilmslicenser är detta ett plattformsspel, med diverse pussel och hopphinder blandat med en mängd banka-banka.

Filmlicensspel av detta slag brukar komma billigt undan när det kommer till handling och mellansekvensfilmer; man lånar helt enkelt från filmen. På andra sidan häcken undviker detta genom att införa sin egen handling och sina egna animerade filmsnuttar. Tyvärr finns det inte så mycket handling att prata om, utan det handlar om att bryta sig in på olika platser och sno det man kommer över.

På andra sidan häcken använder sig av ett co-operativsystem som till skillnad från många andra spel hela tiden är aktivt. Mellan banorna väljer du ett lag med två spelare, som kan kombineras fritt med den kaxiga tvättbjörnen RJ. Dessa är den hyggliga sköldpaddan Verne (som, unikt nog, kan ta sig ut ur sitt skal och slänga det omkring sig), den överenergiska pungråttan Hammy (påminner lite väl mycket om gnagaren i Ice Age) och skunken Stella, som avskyr när killarna stöter på henne. När föräldrarna eller kompisarna vill vara med behövs bara ett tryck på startknappen för att var med i spelet, så länge man kör det på konsol. Till PC behövs extra handkontroller inkopplade. Spelar man ensam sköter en lagom skicklig AI den andra spelaren. AI:n överlever för det mesta striderna, men får problem med att slåss och undvika fällor samtidigt, något som kan vara irriterande på banor som kräver att man ska undvika just fällor.

Spelet är helt och hållet på svenska. Samtliga röster och filmer återskapas av svenska, något okända, röstskådespelare. Tyvärr blir rösterna jobbiga, inte för att skådespeleriet är överdrivet dåligt, utan för att ljudkvalitén ger intrycket att alltihop spelades in i en betongkällare. Musiken håller sig på en nivå som pendlar mellan att vara bortglömd och irriterande.

Kontrollen fungerar, men är utformad för att fungera bäst med en handkontroll. När det till och med finns en "Vibration på/av"-knapp i alternativmenyn till PC känns det inte direkt mindre som en konsolportning. Grafiken är godtagbar. Inte vacker, men ganska färgrik och på sina ställen detaljerad.

Spelet är uppdelat på 35 banor som varierar mellan tågkapningar, takklättringar, födelsedagsfester och springmarscher genom häcken. Varje bana har ett antal uppdrag som måste klaras av för att komma vidare. Dessa kan vara enkla som att ta sig till en viss plats, medan andra kräver att du ska spöa upp någon eller hitta vissa saker och ta dem till en speciell plats. Alla uppdrag har dessutom frivilliga uppgifter som brukar vara lite svårare. Till exempel, på födelsedagsbanan ska du slå sönder alla presenter, eller sno familjen Martins DVD-spelare. Det är inga snälla djur, tro aldrig det.

Vissa banor, som tivolibanan, känns inspirerande genom att vara händelserik och bra designad, medan andra nivåer gör sitt bästa för att tråka ut dig. När man för tredje gången ska ta sig igenom samma hus, eller slå sig igenom en grotta som ser likadan ut framifrån, bakifrån och från sidan, tappar man spellusten.

Cirka hälften av tiden som spelas spenderas på att slå gnagare. Så gott som ständigt fylls skärmen av hundratals råttor, mullvadar eller ninjakaniner som alla kräver sin portion stryk. Verne, den snälla sköldpaddan, slår dem medvetslösa med en golfklubba, RJ håller sig till hockeyklubban. Även om du har tre olika attacker till ditt förfogande, är striderna på tok för långa och för många för att vara det minsta intressanta. Det finns tre minispel som låses upp under spelets gång, men de är så ofärdiga att de endast går att spela en gång var. Minispelen är en bra idé till ett familjespel, men framstår här som krystade.

På andra sidan häcken är ett mediokert spel, med en del bra och inspirerande idéer, men långt ifrån många nog för att räcka till ens hälften av spelet. Co-operativläget är ett förtjusande koncept, men för många upprepningar och hemska strider gör att spelglädjen inte infinner sig längre än sekunder. När det dessutom finns alternativ som också bygger på filmlicenser (ja, jag pekar på dig, Lego Star Wars) känns På andra sidan häcken färglöst och ointressant, även för den yngre målgruppen.

Skicka en rättelse