Den första versionen av Day of Defeat släpptes redan 2001 och blev snabbt en av de mest spelade modifikationerna till Half-Life. Två år senare fick den officiellt stöd från Valve själva och i april samma år tog Activision spelet till butikshyllorna som en fristående produkt. Chansen att det skulle göras en Source-version var därmed ganska hög och i slutet av september förra året släpptes det genom Steam.

Day of Defeat placeras i det semirealistiska facket där spel såsom kusinen Counter-Strike och SWAT-serien återfinns. Den högsta dosen realism hittas därmed i utseendet och i vapenarsenalen med sin rekyl men steget till en simulatorbeteckning är stort. Rolighetsfaktorn väger alltså tyngre än verkligheten.

I skrivande stund finns det sex officiella banor, varav fem är från originalet, men veteraner lär märka skillnader i upplägg även på de återvunna slagfälten. Det som förloras i variation tas igen med detaljrikedom, banorna är väldigt snygga och tillhör bland de vackraste jag sett i spel med inspiration från andra världskriget. Source-motorn har redan hunnit bli ett par år gammal men ljussättningstekniken HDR, som alla banor stödjer, och de välgjorda texturerna ger liv åt miljöer tagna från europeiska städer och byar. Banknåparna ska även ha en stor eloge för att de har fyllt områdena utanför själva spelytan med innehåll, såsom väderkvarnar och avlägsna odlingar, istället för de tomma fält man så ofta ser. Fysikmotorn Havok ser till att diverse bråte flyger vid explosioner samt att kroppar blir realistiskt livlösa när blyhalten överstiger den rekommenderade nivån, något jag gillar skarpt.

I likhet med föregångaren utgör fordonen i Day of Defeat: Source endast statiska skydd mot kulregn och granater, istället ligger betoningen på strid i bebyggelse.

De två sidorna (allierade och nazister) är uppdelade i sex klasser med olika bestyckning som skiljer sig även mellan lägren, amerikanarnas M1 Garand beter sig väldigt annorlunda gentemot tyskarnas K98 Mauser som exempel. Nämnda bössor kan numera också sprätta iväg gevärsgranater, vilket inte var möjligt i originalet. Balanseringen av vapnen har dock fått mycket skäll av rutinerade spelare och redan efter två veckors lirande är jag beredd att hålla med, servrar utan begränsning på vissa spelarklasser står ofta tomma.

Det är inte bara ögonen som behandlas väl, under spelsessionerna njuter jag också stort genom öronen. Spelet saknar nästan helt traditionella stämningsljud, istället är det spelarnas soldater som agerar instrument. Från andra sidan banan kan du höra en tung kulsprutas elaka smatter, granater kreverar i fjärran eller i nästa gränd och stridsropen från såväl kamrater som fiender höjer både höjer stämningen och informerar om läget i battaljen.

Ett spel som Day of Defeat är svårt att betygsätta. Spelets design och ljud är värda full pott med stjärna i kanten medan den ibland bristande balanseringen, det låga antalet banor och avsaknaden av datorstyrda soldater för offlinekrigande svärtar ner totalvärdet. Samtidigt är det låga priset på strax under två hundralappar riktigt billigt för de timmar med underhållning jag fått hittills. Till slut blir jag trött på mitt eget dividerande och ger spelet en fyra, med tillhörande silvermedalj, för jag har trots de negativa aspekterna riktigt roligt när jag spelar och kan utan att skämmas rekommendera det.

Testdator:

AMD64 3200+
ATI Radeon X800 Pro
1.5 GB RAM

Skicka en rättelse