Risen 3 kan sägas handla om piratkopiering eftersom det kopierar friskt främst från andra piratspel, och kopior brukar som bekant sällan vara lika bra som originalen.

Det var många som inte gillade #Risen 2: Dark Waters, så hur gör man för att starta om en spelserie? Enligt #Piranha Bytes låter man den gamla huvudpersonen dö redan i introduktionen bara för att likt fågel Fenix återuppstå efter några veckor i en sandig grav. Problemet för vår namnlösa huvudperson är att hans själ fortfarande befinner sig i dödsriket, vilket gör att han för tillfället är ungefär lika mänsklig som en ordinär charkdisk. Dags att segla ut och hitta sin själ och som hjälpreda, för både huvudpersonen och spelaren, får vi sällskap av en minst sagt originell medicinman. Manegen är med andra ord krattad för ett riktigt matinéäventyr.

Inget piratspel är komplett utan stora kanoner.

Att hitta sin själ är inget man klarar av på egen hand, eller ens tillsammans men en till synes pårökt medicinman. Det krävs kraftfullare magi, vilket leder vår andefattiga hjälte att ta kontakt med någon av de tre fraktionerna för att få hjälp. Detta leder in till tre stycken olika vägar som kommer att definiera huvudpersonen till att bli antingen en Crystal Mage, en Voodoo Pirate, eller en Demon Hunter. Alla har sina egna uppdragslinjer och ger spelaren olika färdigheter och förmågor, vilka under spelets gång kan göras mer och mer kraftfulla. Alla som är på jakt efter ett rejält rollspel får däremot leta vidare. Risen 3 samma typ av actionrollspel som föregångaren Dark Waters och konkurrenter som #Kingdoms of Amalur och #Dragon's Dogma, eller varför inte #The Witcher. I vissa avseenden är det dessutom så likt föregångaren att man slits mellan funderingar om detta egentligen är en expansion, eller om de har återanvänt delar för att spara tid och pengar.

Tretakt är också en takt

Striderna är ganska rakt på sak med lätta och tunga attacker, pareringar, samt kullerbyttor för att undvika att bli träffad. Det närmaste man kommer kombinationer, om man nu vill kalla dem för det, är att trycka på attackknappen, sedan trycka en gång till på attackknappen, för att avsluta med att trycka på attackknappen. Det finns två stora utmaningar med striderna. Det första är att kombinera attack och försvar tillräckligt bra för att besegra moståndarna. Det andra är att styra sin hjälte så att han inte kastar sig handlöst åt alla upptänkliga håll, attackerar buskage eller ens rätt fiende. Styrningen är visserligen inexakt och lynnig hela tiden, men det är främst i striderna som det blir riktigt frustrerande.

Apropå stora kanoner... ta det lugnt när du vänder dig så att du inte råkar slå omkull någon.

Det handlingsmässiga upplägget, att hitta huvudpersonens själ, känns även som en ganska passande beskrivning av själva spelet: det saknar en själ. Luc Besson gjorde den strålande filmen La Femme Nikita, sedan kom Hollywood och gjorde den misslyckade nyversionen Point of No Return. Samma sak med den utmärkta japanska rysaren Ringu som blev den mindre lyckade amerikanska nyversionen The Ring. På samma sätt känns Risen 3 som en mycket blek kopia av #Assassin's Creed 4: Black Flag där man tycker sig känna igen nästan allting - loppbitna pirater, prunkande tropiska öar, dånande kanoner i skeppsstriderna och viftande svärdsstrider (fast här bjuds vi även på magi). Men här känns allting lite sämre, lite mer begränsat, lite trassligare och lite mindre genomarbetat. Det blir dessutom ofrivilligt underhållande eftersom röstskådespelarna är så fullständigt oinspirerade. Vår huvudperson har en så släpig och raspig röst att han låter som en parodi på manliga män, samtidigt som hans syster ser ut som en prostituerad på ett rollspelslajv.

Tyvärr är Risen 3: Titan Lords trots allt inte något episkt fiasko, bara tillräckligt frustrerande för att man ska vilja ruska om Piranha Bytes och säga att "jag vill spela den riktiga versionen, vad har ni släppt det här för?" Smidigare styrning och en putsad spelmotor hade gjort det till ett bra spel, och med mindre själlösa röstskådisar och mer genomtänkt uppdragssystem kunde det ha blivit strålande. Nu är det bara en blek kopia som mest väcker lusten att spela originalen.

Det är svårt att spela ettan och tvåan nu, speciellt ettan, om man inte gjort det tidigare. Det är inte rättvist mot spelen, de kommer kännas gamla och konstiga. 15/08 Spela det första Gothic och Gothic 2, det var på den tiden då Piranha Bytes var som bäst. De första två Gothic spelen är som sagt helt fantastiska, det var vid Gothic 3 som allt rasade samman 15/08 Samma här, skitbra spel. Synd bara att den sista tredjedelen inte håller samma klass som resten. och att de inte har en lika snygg slutfilm som de har i början, men det beror väl på att de fick slut på pengar... 15/08 Du är nog den enda person som spelat Gothic 3 utan att hitta några buggar. Jag kan inte hitta en enda recension som inte nämner de många buggarna. På rak arm så kommer jag ihåg (och jag spelade bara i ett par timmar): - NPCs som gick genom väggar och... 15/08 Gothic 3 var helt jävla underbart. Har lätt lagt över 200 timmar på det, och ingen bugg har jag direkt stött på, förutom minnesläckan som de patchade bort. 15/08 Kom nu igen Ove, Alla vet att den amerikanska versionen av The Ring smiskar originalet på samtliga punkter. 15/08 Gillade Risen, framförallt svårhetsgraden i början. Däremot gick det jävligt snabbt i slutet, trodde man skulle till en annan ö eller liknande. Risen 2 tröttnade jag på efter typ hälften, inte alls lika svårt som Risen 1. 14/08 Deras bästa spel, Gothic 1 och 2 var även de oslipade diamanter med tekniska problem som irriterade i de i övrigt helt makalöst bra spelen, det där har fortsatt. Gothic 3 kom till sin rätt efter en himla massa patchar. Det började dock gå utför med Rise... 14/08 Väldigt kort recension må jag säga. 14/08 Sacred 3 och sen detta, det går bra nu för Deep Silver. Och snart Ryse samt Dead Island 2. Frågan är hur det går med den aktien? 14/08
Skicka en rättelse