Dyra räkningar kan försura vilket glatt humör som helst. Men inte i The Journey Down, där en salt räkning blev startskottet för ett enastående oldschool-äventyr. Vi njuter av seriens andra del.

Ibland gör man vad som helst för att kunna betala räkningarna. Det kan bröderna Bwana och Kito skriva under på – en saftig elräkning var nämligen precis vad som drev dem till att hjälpa den där mystiska kvinnan som dök upp på deras bensinstation. Ett möte som ledde till ett härligt men kort äventyr i traditionell peka och klicka-stil, där vi började nysta i en stor konspiration.

Coola katter spisar jazz.

I två år har vi väntat på fortsättningen av #The Journey Down: Chapter One, och när svenska #Skygoblin levererar #nästa del i trilogin är metropolen St Armando en fläck i backspegeln och vi befinner oss istället i kuststaden Port Artue som sett bättre dagar. Korruptionen genomsyrar hela samhället, där gangsters, borgmästaren och självaste polischefen tycker om att spendera skattebetalarnas pengar på stans exklusiva nattklubb.

På rätt sida klyschorna

Det ligger farligt nära gränsen till klyschorna förlovade land, men #The Journey Down: Chapter Two balanserar ändå på rätt sida. Samtliga invånare hämtar designmässig inspiration från afrikanska masker, vilket skänker spelet en unik identitet. Det ständiga mörkret, den sträva jazzmusiken och människornas dystra tillvaro sätter en ton som gör att jag dras rakt in i illusionen.

Mitt i allt elände är Bwana och Kito två lysande ljusglimtar av värme och komedi. Trots att duon drabbas av det ena nederlaget efter det andra slutar de aldrig att se på livet genom ett humoristiskt filter där glaset alltid är halvfullt. Att bli godtyckligt fängslad av en elak polischef är väl inte så allvarligt? Det är bara att ligga och sparka på varandra på cellens våningssäng så löser det sig säkert. Och då får man ju dessutom ett garv på köpet.

Den mörka spelvärlden har gott om plats för humor.

Förutom den gamla beprövade peka och klicka-scenen med att fly från en fängelsecell så behöver jag bland annat laga ett fyrtorn (också en klassiker), infiltrera den där exklusiva nattklubben och hjälpa ett gäng sjömän att navigera sitt skepp genom en tät dimma. The Journey Down: Chapter Two lutar helt klart åt det mer traditionella hållet i sin pusseldesign, som dock lyckas vara klurig utan att bli irriterande – de långsökta lösningarna är få och påverkar inte helheten nämnvärt.

Så när jag glider igenom det ungefär fyra timmar långa äventyret blir jag oftast påmind om varför jag tycker så mycket om genren. Det är mysigt, roligt och har en en tillräckligt intressant premiss för att jag ska vilja veta vad som väntar det spralliga gänget när de når den olagliga platsen Underland i den avslutande delen. Förhoppningsvis behöver jag inte vänta två år på den.

Skicka en rättelse