I väntan på den stora Wii U-debuten får vi se Nintendos klassiska kungarike ur ett nytt perspektiv. Så här har du aldrig sett Link, Zelda och Ganondorf förut.

Det är egentligen fullkomligt ologiskt. Samtidigt som Hyrule Warriors är en hommage till allt Zelda-spelen varit under nästan 30 år – hjärtbitar, triforce, ”hey, listen!”-tjutande feer, mästarsvärd, svävande kontinenter, en illavarslande måne, krigarprinsessor, krigande prinsessor, hysteriska höns, bombglufsande dodongos – har det ingenting med Zelda att göra spelmekaniskt sett. Där är det noll procent Hyrule och hundra procent Dynasty Warriors.

Ändå har det allt med Zelda att göra. För det är de ständiga och ständigt kärleksfulla vykorten som får ansiktet att spricka upp i leenden i parti och minut. Men den glädjen hade vi aldrig nått om inte spelet underhållit på sina egna villkor.

Striderna är rejält hysteriska men har också en gnutta strategi.

Kärnan är striderna. Tusen och åter tusen moblins, stalfosriddare och ödlekrigare väller fram över de gröna fälten. Det är en mäktig syn. Och det är rasande roligt att ta sats och låta Link, Impa eller någon av de andra krigarna plöja upp en mindre autobahn mitt i mobben. Alla har sina specifika – och nostalgismidda – vapen. Link kör sin klassiska spinattack, Impa låter tyngden i Biggoron's svärd tala och Sheiks harpa spelar sönder alla ben i allas kroppar. Garanterat en munter syn.

Men rasande elegant är det knappast. Hyrule Warriors bygger på hysteri och frenesi snarare än försiktig strategi. Ibland blir det enahanda att hacka och slasha som om det inte fanns en morgondag, men samtidigt finns en touch av taktik i fältslagen. De olika kartorna är uppdelade i korridorer samt stora och mindre rum. De mindre är oftast fort, som kan styras av såväl spelare som fiende. Kontrollerar du de flesta är chansen också stor att du har övertaget över lag. Om inte är det bara att gå till (1) anfall, (2) kötta tills fortets storfräsare visar och (3) dräpa honom för att ta över. Fienden kan dock självklart ge igen.

Kryddstarkt men också smaklöst

Det finns fler ingredienser i den kryddiga soppan. Små utposter spyr ut antingen allierade eller antagonister beroende vem som kontrollerar dem. Plötsligt dyker bakhåll upp, räder far fram som gräshoppssvärmar, stora bossar slår ner och klassiska föremål är A och O för att lösa diverse våldsamma konundrum. Målet är oftast att knäcka fiendegeneralen och ta över dennas bas. Samtidigt bjuder kartorna på överraskningar vilket får fältslagen att bölja fram och tillbaka. Det hjälper själva handlingskraften i spelmekaniken som annars är rätt slätstruken, vilket också gäller sagan i periferin.

Både kära återseenden och malplacerade nykomlingar.

Det är mer vattenpöl än Lake Hylia när det kommer till berättarambitionerna. Huvudläget förtäljer en historia om en elak trollpacka, en uråldrig ondska och en legendarisk hjälte. Link säger i vanlig ordning inte ett knyst och de andra, bland andra Impa, Darunia och nykomligen Lana, har inte heller talets gåva och kommunicerar medelst stånk och stön. Tiden börjar ärligt talat bli mogen för Zelda-serien att anamma röster som ackompanjerar texten. ”Hey, listen”, är cirka det enda som sägs.

Fast okej, berättelsen är mer en ursäkt för att vi ska få besöka Twilight-fälten, Skyloft, Death Mountain och de andra ikoniska platserna. Vackert så. Men om kampanjen är en hyllning till 3d-Zelda är välfyllda extraläget, Adventure, ett kärleksbrev till 2d-Zelda och i synnerhet originalet.

Striderna liknar de i huvudfållan, även om det experimenteras mer med olika regler. I ena stunden handlar det om enkla gåtor (som löses med hjälp av våld, givetvis), för att i nästa handla om bossruscher eller tidsnöd. Ju bättre betyg du får desto större chans att du låser upp ett eller flera nya områden. Så långt allt gott, men det är själva ramen runt omkring som kommer att sätta retrohjärtan i brand. Världskartan är nämligen en exakt kopia av originalet från 1986. Varje plats har sin strid och genom att vinna låser du upp små kort med allt från bomber och ljusstakar till kompass och kraftarmband. Dessa används sedan för att nysta fram hemligheter som hjärtbitar. Adventure-läget är i sanning ett äventyr av både klassiska och nydanande mått. Du kommer garanterat spendera mer tid på detta än kampanjen.

Vem behöver 2014 när vi har 1986?

Alla idéer slår inte lika väl ut. Co-op-läget är både bra och dåligt. Jag gillar tanken att den ena spelar med teven som synfält och den andra med Wii U-kontrollens skärm. Dock blir den lilla skärmen i plottrigaste laget. Jag var också orolig för vad #Team Ninja skulle ta sig till med karaktärsgalleriet. Senast de slog sig ihop med #Nintendo resulterade det i Metroid: Other M, ett fullständig hån mot hjältinnan Samus Aran. Den här gången klarar sig de klassiska karaktärerna med all heder i behåll. Det är bara nyskrivna Cia som sticker ut – på ett Dead or Alive Xtreme Beach Volleball-vis.

Men trots vissa snedsteg är Hyrule Warriors riktigt bra och smälter väl in i Wii U:s alltmer kompletta spelbibliotek. I själ och hjärta är det en best of-samling, en kärleksfull kavalkad av otalet Zelda-återseenden. Men i en oväntad förpackning.

Skicka en rättelse