Super Smash Bros. har aldrig varit det tyngsta fightingspelet. När Street Fighter, Tekken och de andra tungviktarna premierat ädla sporter har #Nintendo sysslat med barslagsmål cirka klockan tre på morgonen. Och jag älskar det. För vem behöver fantastisk fighting när vi får fantastiska spel?

3DS-versionen är precis lika kaotisk som sina tre föregångare. Skillnaden är att det finns mer av allt. Mario, Link, Samus Aran och de andra veteranerna får sällskap av nya. Att den nätta 3DS-kassetten ens rymmer 51 (!) ikoner är en gåta. Men ännu bättre är att det trots kvantiteten finns en gedigen kvalitet i samtliga karaktärer, från den näpna Animal Crossing-bybon till Xenoblades Shulk. Från Pac-Man till Mega Man. Och handen på hjärtat, vem har inte velat örfila upp Wii Fit-tränaren?

Kirby är inte bara en rosa boll av söthet. Han är också en dödsmaskin.

Fast ännu mer fantasifull än uppställningen är den rika floran av banor. För de är just banor och inte, som i andra fightingsammanhang, vackra men döda kulisser. Plattformar reser sig, broar kollapsar och plötsligt börjar en gigantisk hundvalp rulla över skärmen (Nintendogs, du vet). Att hoppa mellan pixliga F-Zero-svävare är precis lika nervigt som 3d-vyn är hisnande på Pokémon-banan Prism Tower.

Tröttnar man på det klassiska smash-läget finns dessutom en hel hoper andra lägen och minispel. I All-Star spatserar du nerför minnenas allé och fightas med karaktärer från förr ända fram till nu och på stadion ställs du inför arméer av Mii-karaktärer och längdkastning med sandsäcken från Punch-Out!!.

Bandesignen går från vansinnigt briljant till briljant vansinnig.

Nästan allt är genomarbetat, snyggt och kontrollerat kaotiskt. Men det finns en mörk baksida: formatet. Super Smash Bros. är rätt spel till fel plattform. Gyttret av färger, villervalla och slagsmål är perfekt för en stor teve men tveksamt till en liten 3DS. De fula (samt frivilliga) konturerna kring karaktärerna hjälper föga. Och när tummarna värker efter timtals idogt fightande längtar mina händer efter de nystöpta Gamecube-kontrollerna. Men framför allt längtar hela mitt jag efter att sjunka ner i soffan med tre kombattanter. Onlineläget är smidigt, men har inget att sätta emot irl-smashande.

3DS-Smash Bros. största fiende är Wii U-versionen som förhoppningsvis är här innan årets slut. I min värld är det den som är på riktigt, den som kommer att göra spelet rättvisa. Därför blir något som egentligen är en fröjd "bara" bra. Och tvivelsutan lär vi bli piskade att "super smasha" upp betyget när storebror äntrar slagsmålsscenen.