När andra världskriget tolkas med nya ögon, med självironiska ryssar i spetsen, då är det dags att öka koncentrationen för att försöka hänga med i svängarna. FZ spanar in Stalin vs. Martians och ärligt talat - vad i helvete...?

Jag sitter här helt stum. Det är lite svårt att sätta fingret på vad jag precis upplevt. Har du sett trailern där Stalin dansar? Läst utvecklarnas FAQ? Sett bilder? Till att börja med är spelet i milda ordalag precis så fult som skärmdumparna antyder.

Under andra världskriget dimper det helt plötsligt ner ett gäng marsianer på sovjetisk mark. Du tar dig an uppdrag efter uppdrag för att se till att Sovjetunionen inte går under. Uppdragen saknar basbyggande och går ut på att du ska utföra enkla mål. När du förintar marsianer belönas du med guld som via en meny används för att kalla in förstärkningar. Marsianerna ger även powerups som förstärker dina enheter på diverse sätt.

My name is Ivan I like you

Hitler Kaboom!

Utvecklarna slår till med en härligt självironisk story och trots att spelmekaniken är som pensionärer i trafiken så är det något som får mig att fortsätta spela. Det är en helt vriden kombination av störtskönt och urdåligt, fel och rätt, yin och yang.

Musiken är en blandning av blip-blop-techno, udda rocklåtar om Stalin och Gorbatchov samt skum pop med texter som kräver ett stort antal svampar för att förstå sig på. Under spelets gång dyker några musikvideor och ett gymnastikpass upp. Ljudeffekterna är uppenbart inspelade av människor som gör slumpmässiga ljud. Rättare sagt, en ryss som gör ett ploppljud med munnen, säger saker som "My name is Ivan I like you" och "Hitler Kaboom!", med mera. Rent estetiskt är ljudet det överlägset bästa i spelet.

Du har ett sött utbud av enheter att välja mellan och de får sällskap av specialattacker som den ryska nationalsången och en trollformel kallad "Red magic". Tyvärr är de obalanserade och vissa enheter är inte ens värda att använda. Därtill är det extremt svårt att få soldaterna att röra sig precis som jag vill. Speltiden är väldigt kort - endast några få timmar - så det här är inte en titel du köper för att mysa framför datorn med i flera dagar.

We cannot lose when Stalin is on our side

Do you like cats?

För att summera: Stalin vs. Martians sätter sig någonstans i bakhuvudet. Jag har på något sätt fått mina referensramar utökade, eller kanske korrumperade. Jag gillar det jag gått igenom, samtidigt som jag har jättesvårt att rekommendera det här spelet. Precis lika svårt är det att säga att jag inte tycker att du borde testa det.

Mezmer Games tar i sanning ett härligt initiativ genom att ge ut spel som detta och jag längtar efter fler helt absurda spel från till synes gravt alkoholiserade utvecklare. Dras du det minsta till humorn, skärmdumparna, filmen eller vad den här artikeln pekar mot, borde du någon gång uppleva detta spel. Det känns inte riktigt som ett spel. Mer som någon sjuk upplevelse. Det här är det absolut sämsta spelet jag inte kan få nog av.

Skicka en rättelse