Andra skuffelser är när den öppna världen brister, som då människor springer rakt in i väggar och fortsätter springa. Eller när fienden inte ser mig fast de i all rimlighet borde. Å andra sidan är svärdsduellerna sabla bra. Du attackerar, kontrar och fintar. Tempot är alltid högt och i uppdragen som kräver smygande är det ständigt ett straff att bli upptäckt. För när dussinet soldater rusar emot dig med revolrar, yxor och svärd är det en bragd att överleva. Att säga det i ett Assassin's Creed känns lika skevt som fint.

Striderna bjuder på utmaning. Läs den meningen igen.

Nej, du gör rätt i att hålla dig bortom synhåll och hitta kreativa vägar. Det gäller särskilt i de så kallade black box-uppdragen, som går ut på att ta sig in i katedraler, kloaker och palats för att ha ihjäl särskilt ondskefulla antagonister. Det finns alltid uppdrag i uppdragen som betalar sig längre fram. I ena stunden hjälper jag en överfallen man för att han i nästa avfyrar ett praktfull fyrverkeri som förblindar och förtjusar såväl fiender som folket på högfärdsfesten jag ska ta mig in i.

Det kan handla om att rökfylla kloaken för att minska sikten eller mana fram en revolt för att hålla fienden stången. Black box-uppdragen är alla olika men leder alltid fram till att jag släcker livet för en tempelriddare medelst mitt gömda blad.

Arno är inte Ezio, Arno är Arno

Det kommer knappast som en chock för dig att revolutionen är frukten av den eviga kampen mellan tempelherreorden och assassinerna. Men den här gången är berättelsens ton av annan flärd. Istället för ett klassiskt hämndepos à la Ezio Auditore bjuds vi på en deckare. Det överraskar. Till en början tycker jag att historien om Arno stressas fram. Hans barndom och uppväxt avhandlas på två röda och plötsligt är han en lönnmördare med hela Paris som lekplats.

Sedan slår det mig att det är själva syftet. Arno är ingen Ezio, Arno är Arno. Där Ezio bar renässansen är det istället revolutionen som bär Arno. Mysteriet är lockelsen här och även om relationen mellan hjälten och hans barndomskärlek Élize med tiden växer är det inte den som främst får mig att ivrigt fortsätta.

Mystiken ringlar som en blodröd tråd genom hela Arnos resa.

Deckartemat går igen i mervärdet. Jakten på reliker går via Paris alla landmärken men det är bara svaren på Nostradamus kryptiska gåtor som leder dig rätt. Allra bäst tycker jag dock om de raka mordgåtorna. Runt hela Paris sker dagligen nya tragedier och mysterierna kring bestialiska prästmord och varm choklad-dråp (fråga inte) blir mer och mer intrasslade. Som jag älskar att vända upp och ner på brottsplatserna, hitta de minsta ledtrådarna och till sist anklaga rätt person.

Sidospår brukar vara som de är mest: utfyllnad. Men den här gången känns de lika nödvändiga som huvudfåran av storyn. Det är inget annat än mästerligt mervärde. Vare sig jag jagar giljotinbehandlade skallar åt Madam Tussaud eller data i andra världskrigets Paris (!). Den samtida berättelsen hamnar dock i skuggan den här gången, vilket känns som en bra avvägning.

För det är ju Paris som på flera sätt mer eller mindre revolutionerar, i såväl hur ett Assassin's Creed kan spelas som kännas och se ut. Hur Ubisoft ska kunna överträffa det här är en gåta, fast vi kan vara säkra på att de kommer försöka.

Men vad som än händer imorgon står en sak klar idag – vi kommer alltid ha Paris.

Fotnot: Recensionen bygger på Playstation 4-versionen av Assassin's Creed Unity.

På grund av manfall (läst: brist på spelare) har jag inte kunnat testa Unitys co-op-läge i full utsträckning. Men det är lätt att konstatera det faktum att detta är Assassin's Creed-seriens mest ambitiösa multiplayer-satsning hittills. För att inte tala om rimliga. Att samarbeta med upp till tre kumpaner för att på smidigast och minst uppmärksammade tillvägagångsätt bryta sig in i fängelser och hårt bevakade katakomber är långt mer givande än raka multiplayer-matcher där döda eller dödas gäller.

Co-op i Unity kan vara värt din tid.

Det handlar om att dräpa en måltavla eller stjäla skatter. Ibland i flera steg, ibland färre. Det finns alltid en liten bakgrundsstory men den är mest en ursäkt för att kasta dig in i noga genomtänkta sessioner. Att spela med främlingar är rätt hopplöst då de flesta har andra synsätt på vad som är smarta infiltrationer (i mitt fall råkade jag ut för en blodigt burdus fransos). Men med vänner kan och, törs jag lova, kommer co-op att växa. Jag skulle inte kalla det lika omistligt som solokampanjen eller Paris Stories, men det känns inte längre malplacerat.