Jag har fortfarande inte klarat av One på hard, den hiskeligt svåra avslutningslåten i Guitar Hero III. Man skulle kunna säga att jag hade gett upp men med Guitar Hero: Metallica tänds hoppet om att jag också kan rocka tillsammans med James Hetfield och de andra.

Det börjar dåligt. Kaxig men tydligen alldeles för ringrostig går jag direkt på hard i karriärläget, där du gestaltar ett hyllningsband som får chansen att värma upp publiken för sina hjältar. Efter bandets mäktiga intro med slowmotionpanoreringar över medlemmarna i sina digitala, något överdrivna skrud tar For Whom the Bells Tolls knäcken på mig direkt. Lätt skamset får jag dra ner svårighetsgraden till medium för att kunna ta mig vidare. Som tur är kan du välja fritt hur mycket utmaning (eller förnedring) du vill ha mellan låtarna. Du är heller inte längre tvungen att spela majoriteten av spåren i varje block för att komma vidare, istället är ett visst antal stjärnor som behövs. Eftersom du kan få upp till fem stjärnor per sång är frammarschen hyfsat nötfri.

Peruk medföljer ej

En välkommen nyhet är att du slipper surfa efter fusk det första du gör efter att ha slitit upp konvolutet. Tvånget med att spela igenom karriärläget för att få tillgång till alla spår är borttaget, vilket jag är mycket tacksam för. Det är något jag har stört mig på ända sedan det första spelet. I övrigt är det mesta sig likt från #World Tour; gränssnittet är lite mer putsat och minimalistiskt men utvecklarna har inte gjort några vilda tilltag, som att göra fretsen rektangulära eller något annat crazy.

Spelmekaniken behöver vi inte studera djupare, det handlar fortfarande om att trycka på rätt kombination av färgade knappar och slå på strängsubstitutet i takt. Genialiskt enkelt men svårt att bemästra, som alla bra underhållningskoncept och nu kryddat med ett av tidernas största rockband.

Metallicas tidigare bidrag till Guitar Hero har varit väldigt utmanande och deras eget spel höjer också svårighetsgraden ett par hack, vilket borde glädja dem som tycker att de senaste inkarnationerna i serien har varit alldeles för slätstrukna. Lugnare låtar som The Unforgiven och Nothing Else Matters är såklart enkla medan riviga Battery och Master of Puppets kräver en snabbhet och precision du får först efter många timmar i replokalen (läs vardagsrummet). Det gäller såväl gitarrer som trummor och stackars redaktör Tompa som brukar spela bas på grund av sin dåliga taktkänsla (Du tar pressresan till Mexiko nästa vecka... /Red.) tyckte att även den fyrsträngade yxan kräver mer i denna del.

Trummisar med självhat kan i och med Lars Ulrichs inblandning även spela många av låtarna med dubbla baskaggar, något som höjer svårigheten ytterligare ett steg över Expert. Det kräver dock att du köper spelets matchande pedal som levereras med en splitter. Tyvärr hade vi inte möjlighet att testa den uppsättningen men med tanke på den brinnande känsla jag fick bakom pukorna efter Frantic på medium var det nog bäst så.

James Hetfield kan höra en ölburk öppnas på tre kilometers avstånd

Det är lätt att vara skeptiskt till Guitar Hero: Metallica. För drygt 500 riksdaler får du knappt 50 låtar, varav drygt hälften från gruppen själv och resten handplockade av densamma. Mycket av de tidigare spelens charm har varit det breda spektrat av artister och genrer - ger den här låtlistan tillräckligt med variation så att du inte tröttnar?

Med 28 år i musikbranschen och klassiska låtar med mycket riff känns Metallica som att gå tillbaka till seriens rötter, till ren rockglädje. Har du fler konserttröjor än du kan räkna är investeringen egentligen inget att orda om. Förutom 28 låtar med ditt favoritband har de även lagt in sköna fakta om varje spår och videoklipp från konserter och skapandet av spelet. Är du inte lika frälst i Los Angeles-gossarna köper du Guitar Hero: Metallica för att få ett gäng nya rejäla fingerutmaningar. Det är långt ifrån ett snabbt ihopslängt paket men du bör väga kostnaderna mot att köpa deras platta Death Magnetic till World Tour för cirka 200 kronor. För mig är spelet en självklart fyra för det ger mig fler rockhjälteminuter än alla de tidigare spelen tillsammans - Nothing Else Matters.

Lista över låtarna fördelade per album

Klicka för mer information

Kill’Em All (1983)
Hit the Lights
Seek and Destroy
Whiplash

Ride the Lightning (1984)
Creeping Death
Fade to Black
Fight fire with Fire
For whom the bell tolls

Master of Puppets (1986)
Battery
Disposable Heroes
Master of Puppets
Orion
The Thing That Should Not Be
Welcome Home (Sanitarium)

… And Justice for All (1988)
Dyer’s Eve
One
The Shortest Straw

Metallica "Black Album" (1991)
Enter Sandman
Nothing Else Matters
Sad but True
The Unforgiven
Wherever I May Roam

Load (1996)
King Nothing

Reload (1997)
Fuel
The Memory Remains

Garage Inc
Mercyful Fate

S & M (1999)
No Leaf Clover

St Anger (2003)
Frantic

Death Magnetic (2008)
All nightmare long

Skicka en rättelse